Aftonbladet – 3 december 1851, sida 2

första nummer, på sätt våra läsare redan kun. nat inhemta af ett i Aftonbladet meddeladt utdrag, framhållit, att statsråden äro så öfver. ,hopade med löpande ärenden för hvarje föredragningsdag, att äfven de af statsråden, som äro utrustade med stor förmåga, och af hvil. kas kända tänkesätt man kunde förmoda en ganska verksam håg att införa reformer, än-Idock hafva största möda att medhinna att taga e del af de handlingar, som fordras för att vara -, beredda på sin föredragning. Vidare framr hålles att statsråden i afseende på de kuranta målen icke kunna hafva någon synnerlig lättnad af sina expeditionschefers biträde, emedan dessa ej ega att föredraga inför Konungen, utan statsråden sjelfva måste ansvara för allt, hvaraf skulle följa att de också af om. sorg för uppfyllandet af sin pligt måste sjelfva ) handlägga allt. s) Aftonbladet har redan yttrat, att regeringens egna oupphörligen fortsatta bemödanden att hos sig centralisera handläggningen af alla Järenden, äfven de obetydligaste, blott de untIder någon förevändning kunna dragas under Hregeringens pröfning, är hufvudsakliga orsa;Iken til det anmärkta förhållandet med de hoIpade regeringsärenderna, äfvensom att det i Jallmänhet beror på styrelsens eget skön att Jändra detta förhållande, om styrelsen verkliIgen ville skaffa sig bättre om tid för de all männare frågorna; men Svenska tidningens landragande om den ringa lättnad i sina gö-romål statsråden kunna hafva af expeditionsIcheferne förtjenar också en liten belysning. Det är väl sannt att departementscheferne sjelfve skola föredraga alla ärenden i konseljen; men deraf följer alldeles icke att departementscheferne sjelfve behöfva läsa handlingarne i alla målen. Då den s. k. departementalstyrelsen infördes år 1840 ansåg man deremot expeditionschefsbefattningarne komma att medföra så stor lättnad för departementscheferne, att man nästan fruktade att hvilken odåga som helst kunde göras till departementschef, blott han fick sig en skicklig expeditionschef, och det är ju allmänt bekant, att några af de första departementscheferne helt och hållet berodde af sina expeditionschefers biträde. Om ett sådant förhållande ej är att rekommendera, så bevisar det åtminstone, att expeditionscheferne kunna vara till hufvudsaklig hjelp vid ärendernas beredning, och detta är också ändamålet med dessa embetsmin. Enligt vår åsigt är det blott undantagsvis som departementscheferne äro nödsakade att sjelfve studera handlingarne i besvärsmål och andra mindre vigtiga regeringsärenden. Detta ådagalägges icke endast af erfarenheten från är 1840 utan äfven från den sista tiden; ty vi hafva oss bekant, att hela massor af besvärsmål blifvit i den s.k. statsrådsberednin-! gen föredragna af vederbörande expeditions-) chef och att följaktligen departementschefen! sedermera kunnat i konseljen anmäla dessa mål, utan att dermed hafva haft något l större arbete; och vi finna för vår del detta ganska ändamålsenligt, så länge regeringen är öfverhopad med dylika mål, och så vida departementscheferne ega expeditionschefer, till hvilka de kunna hafva förtroende. Men det finnes ännu ett annat förhållande, som tydligen ådagalägger, att departementscheferne kunna efter af andra personer utarbetade föredragningslistor anmäla ärendena i konseljen, och detär, att chefen för justitiedepartementet i konseljen anmäler en stor dell! justitieärender, som passerat högsta domsto! len, efter revisionssekreterarnes föredragningslistor, och utan att sjelf hafva läst handlingarne i dessa mål, hvilket han också icke skulle kunna medhinna. Bland dessa måll finnas dock flera, som äro af den aldrastörsta vigt, såsom hemställda utslag i lifssaker, alla benådningsfrågor, m. m. Då nu justitiestatsministern i dessa vigtiga ärenden kan lita på revisionssekreterarnes föredragningslistor, hvarföre skulle icke de andra departementscheferne kunna, i en del mindre vigtiga mål, grunda sin föredragning på den utredning af målen som expeditionscheferne verkställde? Det är visserligen sannt, Y att genom den pröfning som de förra ären-S dena erhållit i högsta domstolen, finnes en särskild garanti derför, att allt blifvit behörigen utredt; men äfven utan en sådan garanti bör departementschefen kunna hafva fullt förroende för sin närmaste man, och således ika väl använda dennes arbeten som JustitieCs statsministern begagnar revisionssekretorarnes, 1 relst både äldre och nyare erfarenhet tydligen ri visat, att det låter sig göra. N Man finner således att den ursäkt, som den af ya konservativa tidningen anfört för rege-de ingens senfärdighet med allmänt vigtiga fråa sor, är till största delen haltlös, och, enligt fa vad det vill synas, blifvit framförd i följd afm kunnighet om de verkliga förhållanderna elll! er också af en ovanligt felaktig uppfattning f desamma. Att statsråden, på sätt ärendena nu bedrifas, i allmänhet äro temligen öfverhopade ned göromål, kan visserligen medgifvas, men pl nnu vissare är, att det beror på regeringen jlö: jelf att minska en stor del af bördan. Attjär beropa den såsom en ursäktande omständiget är derföre endast att betjena sig af de och botfärdiges förhinder, och vi tro, att detina andtag, som Svenska Tidningen här lemnat ste ninisteren, tjenar till intet, OR sOl När Simson ville hämnas på Filisteernako ör de oförrätter, som de hade tillfogat ho-92 om, begagnade han en list, hvarigenom han los astade etthundradefemtio flygande eldbränder tyg fver deras sädesfält, att der utbreda härjninghä ch förstörelse. Vi hafva i våra dagar upprät fvat ett nära liknande skådespel, blott mera bl torartadt och med all den olikhet i omstän-! . om ps on a ISen igheter och medel för öfrigt, som vår tids sva vilisation måste framkalla afvikande från dem, om tillhörde det menskliga samhällets barnOm, unc Den Simson vi här åsyfta är Kossuth, Ochj50r e eldbränder, som han kastar öfver Filisteoo rnas åkrar, äro de lågande tal, hvarmed han i os Europas friaste och mäktigaste folk tändt bet: armen emot frihetens förtryckare, de adres-lsin r af tusenden bland detta folk, som hanldä hållit. och hvilka 4t5flat mad hanna 0 0 alle; — bn me ——