Aftonbladet – 2 december 1851, sida 1

olk med sitt enfaldiga tal om de förnäma, y jag tror ändå jag att det var någon med cött och blod som skrämde mamsell Ida förlerfvad, till hämd för deras högfård skuil, nen att söka omvända frun den tiden hade varit aldeles fåfängt.s Karin berättade nu huru hon i största förtroende af grefvens, eller som hon med en liten uteslutning och ännu obetydligare förändring af första vokalljudet heldre tycktes kalla honom rräfvensp, kammartjenare tät veta, att den lysande ädlingen så sent anlärdt dit eemedan han förrut varit zoch sett sg om vid ett par andra bad och brunnsorter, utan att der finna något föremål nog vigtigt att kunna fixera en man af hans rang; men när hon af uppriktigt intresse för sitt skötebarm vågade framkasta en vink om detta förhållande, öfverhopades hon med en sådan mängd oqvädinsord för pigsqvaller etc. af sin matmor, som till och med hotade att köra henne ur tjensten om det förnyades eller spriddes, att den stackars flickan teg som muren, och i sin godhjertenhet tackade Gud att åtminstone ej hafva förrådt den slarfvige kammartjenarenv. Således fick grefven i fullkomligt ostörd ro bearbeta den lilla mamsellen,, som han i något muntert, obevakadt ögonblick lärer låtit orden falla sig, och att det icke skedde utan framgång tro vi oss knappt behöfva nämna. Visst tyckte mamsell Ida att ryttmästaren var långt vackrare med sitt mörka hår, sina svarta mustacher, sitt friska, martialiska utseende och sin präktiga figur än den gullhårige, gulbleke och aftärde grefven, med sitt röda skägg och sina ormlika ögon; men han egde ju en tjusnings-egenskap som den förre saknade, och hvad ville det säga att som hennes nåd bo i en landsort mot att som hög— märk det väll — hög-välboren grefvinna få svänga sig i hufvudstadens förnämaste cirklar med all utsigt att till och med kunna bli presenterad på hofvet? Mamsell Ida skul