Aftonbladet – 2 december 1851, sida 1

Zhuru helt och hållet okända för hvarandra, ;xisterade dock förmodligen ett slags egen och stark sympati mellan honom och fru Gråståen, ty äfven den ädle grefven var stadd ärendet att söka icke efter klingande titel och namn, ty detta egde han förut; men efter något nästan ännu oumbärligare: klingande mynt — och hvad var således naturligare än att en mäktig dragningskraft genast skulle uppenbara sig mellan dessa två mnaturer, och redan vid första sammanträftandet närma dem hvarandra? Karin lät, åtminstone för mina öron, icke otydligt förstå, att man om denne nye pBarbarossa — ett binamn, hvars betydelse hon ganska riktigt upplyste, haft åtskilliga hviskningar och förtal om flere gjorda eröfringsförsök bland hans eget stånds med någon rikedom utrustade sköna; men att dessa, stundom efter icke obetydliga förluster på lysande tillställningar etc., blifvit tillbakaslagne af misstänksamme fäder, som satt tro till ohemula rykten om spel och utsväfningar hvilka deremot aldrig kunde vinna gehör för den mera nobelt tänkande fru Gråståens öron. För henne var allt sådant uppdiktadt, hela historien afundens verk.v Hög börd varju någonting i och för sig sjelf så stort, så afundsvärdt, så öfver all beskrifning förädlande och upplyftande att det nödvändigt måste reta småsinnen som icke tåla någon öfverlägsenhet, till anfall, och fru Gråstgen ansåg det derför som en oeftergiflig pligt af alla astorartades själar, hennes egen naturligtvis inbegripen, att med all makt motverka och afvisa hvarje låghetens angrepp mot sambhällets af ålder vördnadsvärdaste institutioner och upphöjdaste föremål. i Det der förstår jag inte, Karin? sade lilla Clara. Inte just jag heller, mitt gryn!. genmälte Karin; men jag har så ofta hört det upprepas för mamsell Ida att jag kan det utantill och mer ändå, som frun jemt och ständigt plögade föreläsa. Det var just olyckan det, ser Clara, att hon retade så mycket annat