Aftonbladet – 1 december 1851, sida 3

Evangelium. Anm. Händelsen, som här beskrifves, tilldrog sig vä Palmsöndagen: se vidare vid den dagen: 1. Bethphage, ringa ort, hvaraf nu intet spår fimes. — Öljoberget, så kalladt efter de der växandee plifträden, ligger vid pass 2000 alnar öster om Jeruialem och skiljes derifrån genom Josaphats dal, i vilken bäcken Kidron rinner ät söder. 4, — propheten — sade: Zachar. 9: 9. 5. — dottrena Zion: bör vara: Zions dotter, dl. . 8. Zions folk. En stads eller ett lands folk framatälles ofta hos propheterna bildligen säsom stadems ler landets dotter. Zion var staden Jerusalems äldt . ta och, med undantag af templet, förnämsta del, i wilken, på borgen, David och de öfrige gamla kowungarne bott. Zion begagnas derföre bildligt både stället för Jerusalem och för hela Judiska staten. — På en åsninna m. m., meningen är: på en äsni, som är) en verkäsninnas fola. Att åsnan (somi isterlandet är af en långt ädlare race och derföre et ida mera aktadt djur än i Europa) i gamla tider illhörde förnämare personers täg, vittna Dom. B. i: 0; 10: 4; 12: 14. Af den här anförda proph. Zach. ): 9, 10, ser man äfven, att äsnan användes till frediga tåg, men hästen till ofredliga. . — på dem, egentligen på folan, som ensam af Jesus begagnades, enligt Joh. 12: 14. — Med kläder förstäs här, och i följ. vers, öfverkläderna eller manttarne, som bestodo af tvenne fyrkantiga tygstyckem, ned band sam nanfästade öfver axlarne, i närmastte likhet med vära messhakar. Dessa mantlar begagnades på resor, äfven till sängtäcken, ridtäcken, m. mm. 8. I brist på dyrbara sadeltäcken, kostbara mattoor och blomster för vägens beklädning, hvilket brukas vid österländska konungars täg, begagnade folket demtill sina mantlar samt qvistar af träden, särdeles, som man ser af Joh. 12: 13, palmqvistar, hvilken omständighet gifvit namn ät Palmsöndagen (se anm. till Evangelium). 9. Iosianna, ett Hebreiskt jubelrop, som egentlisen betyder: no, hjelp!, bgif framgäng! motsvarande säledes värt: hell!s eller: lefve! Uttrycset är hemtadt ur Ps. 118: 25, 26, som plägade sjumgas vid den glada Löfnyddohögtiden. — Davids som! d. ä. Davids afkomling, hvilket Christus eller Messsias enligt propheterna skulle vara och Jesus var — Herrans namn — på Guds vägnar, säsom Hans fulllmäktig. — Hosianna i höjdene! d. ä. Hjelp honom Du, som i höjden (i himmelen) bor! Arbetet är försedt med omsorgsfullt utarbetade register. Det säljes, till ett särdeles billigt pris, sannolikt med beräkning på dels att vara lätt tillgängligt för menige roan, dels att kunna af skoldirektioner eller församlingarnes pastorer uppköpas till utdelning bland skoloch nattvardsungdom. H. Såsom tillägg till hvad i sednaste lördagsnumret yttrades om detta v. Brauns sednaste arbete meddelas här företalet, hvilket är lika originelt som flere föregående dyiika iaf den qvicke och satiriske, fastän stundom någcot grofkornige skalden: Det berättas om högstsalig konung Carl IX, att han en gäng, vid en resa genom någon af de nordligare provinserna, på vägen mötte en prest, hvars stätliga och sjelfförnöjda utseende genast ådrog sig hans uppmärksamhet. Hvad heter du? frägade konungen och fäste sitt skarpa öga på prestmannen. Herr Börje, ers majestät!s svarade presten och sträckte på sig. Jaså, herre pä köpet? sade kungen och började leta efter sin käpp. Gud näde den af mina församlingsbor, som icke tilltalar mig sä! genmälte den frimodige presten. Hum! sade konungen, i det han drog sin stränga mun till leende. Du är en basker herre, du, ser jag. Kan jag vara herrn till nägon tjenst, så säg fritt ut, herr Börje!, Ja, ers majestät! Det är så att min hustru icke vill gifva mig tillräcklig frukost, ehuru detta är mitt bästa mäl . . . . Du har således äfven din öfverman, serjag, afbröt honom konungen, emen var lugn! helsa du din hustru frän mig och säg att du skall hafva frukost. Farväl, herr Börje !, Vid ankomsten till nästa stad utfärdade konungen ett gäfvobref på 8 tunnor kronotionde som ännu idag lära utgå under titel af Herr Börjes frukostr. Men hvad har herr Börjes frukost med herr Brauns julkalender att göra? . frågar den benägne läsaren. Mycket! Det är just efter denne prest jag uppkallat lenne min sistfödde, dervid, icke utan förlägenhet, ihägkommande det släende bond-uttrycket, att vnär det oörjar bli klent för en stackare, kallar han sig herre. Och sedan jag nu redogjort för tillkomsten af min kaJenders namn, bifogar jag endast den önskan, att allmänneten med vanlig godhet mätte bedömma dess innehäll,