Aftonbladet – 1 december 1851, sida 2

örmåga att realisara dem, kunna äfven hans olitiska motståndare fägna sig öfver hans ramträdande, och vi skola å vår sida bemöda ss, att i trots af olikheten mellan de åsigter wvardera af oss förfäktar, samverka med hoiom till upprätthållandet af en sansad, manig och fördragsam ton inom den offentliga iskussionen. — Vi anse det för ett beerömvärdt drag af år nya kollega på publiciteetens område, Svenka Tidningen, att genast iffrån början i sitt rogramm uppträda med ett erkännande att en är konservativ, och att den gjort detta å ett sätt, som icke lemnar rum för något lags tvifvel på hvad ståndpunkt den befinner ig i politiskt afseende. Visserligen kunde redan på förhand inen gerna vara tveksam härom; man behöfde lott erinra sig de bekamta Adjutantsartikarnav i Postoch Inrikes tidningen under örsta året efter konung Oscars uppstigande på thronen, hvilka då gjorde samma tidning Dagligt Allehanda,hvars firrma hr Hazelius nu agit under sitt beskydd, siå mycket bekymner, 1 anledning af den misstanka, som nämnde lad då ansåg det kasta på regeringens förnent liberala politik, att en konungens adutant i det officiella bladet skref artiklar helt och hållet i det gamla systemets anda och :mot den riktning till politiska reformer, hvari samma blad och några flera i början trodde och hoppades att den nya regimen hade inrädt. Det kan också vara pikant nog att vid detta tillfälle påminna sig det så kallade munlåset, som då sattes på Posttidningen eller det förbud, som genom dåvarande statsrådet hr Wern öfverbragtes till adjutanten — samme br öfverste Hazelius som nu uppträdt såsom itgifvare af det konservativ:a bladet — att ej vilare få skrifva i Posttidnimgen, emedan velerbörande hade ondt dereaf i allmänna opimonen. Det skulle leda oss alltförlångt att gå tillbaka till erinringar om en mängd detaljer sedan den tiden, ehuru det icke kan skada att påminna sig, att Aftonbladet för sin del redan då uti hela mnnlåshistorien såg endast ett spegelfäkteri, och yttrade den meningen, att det betydde föga om vare sig Hellbergar eller adjutanter skrefvo ultrakonservativa artiklar i Posttidningen, om blott regeringen sjelf ville med någon handling visa, att dess egna åsigter tillhörde reformerna, men att i motsatt fall åter, eller om den liberala färg, som gafs åt regeringen för att underhålla dess popularitet, vore blott ett sken, så kunde inga munlås på Posttidningen i längden förslå att upprätthålla populariteten. Så mycket härom. Nog af, att konungens adjutant, hr öfverstelöjtnant Hazelius, den tiden i egenskap af skriftställare uppträdde såsom snart sagdt företrädesvis en adjutant för det gamla systemet i dess rena och obemängda gestalt, med undantag likväl, till en viss grad, för hvad som rörde undervisningsväsendet. Man har icke heller sedan försport, att de kända tänkesätten, äro andra hos hr J. A. Hazelius öfversten, än hos hr J. A. Hazelius adjutanten. Icke heller kan den omständigheten, att öfversten nu formligen mnppträder så-, som förläggare och ansvarig utgifvare för en tidning, till hvars bekostande medel blifvit bopskrapade från alla de mot demokratien och liberalismen fiendtliga nyanserna af de konservativa partierna, gifvi någon anledning förmoda, att den politiska tåndpunkten skulle blifvit förändrad eller ens i någon mån jemkad. Men äfven den sistaskymten af ovissbet måste försvinna, då ma erinrar sig, att sjelfva planen och arrangenentet för det konservativa bladets uppsättande utgär just ifrån hvad man kallar de ultra-konservativa, från dem som komma i ett slags darrning af harm, när de tala om Aftonbladet; från den högre byråkratien, från prelatväldet, från en del af hofvet, från vissa mllitichefer, från den fraktion som i statsutskotte talar och voterar for ökade anslag och e ökad statslyx, men i konstitutionsutskottet emot äfven de blygsammaste förslag om Wiberala reformer, så snart dessa syfta att gifva rättigheter eller garantier åt folket. Vi hoppas att allt hvad wi här anfört skall befinnas både sannt, logiskt och utan öfverdrift. Skulle något det minsta misstag deri vara begånget, så anmoda vi den nya kollegan att säga oss hvari det kunde bestå, för att sätta oss i tillfälle till ett beriktigande,. Emellertid om, såsom vi tro, ingen faktisk oriktighet vid de ofvanstående uppgifterna kan anmärkas, så har man deruti äfven en ganska giltig förklaringsgrund till hvad hr Hazelius uppgifver i sitt programm, nemligen att de som förenat sig om. den nya tidningens suppsättande, hyst det förtroende till utgifvaren, att de åt honom ifverlemnat tidningen, utan att fordra af hoxom några förbindelser att i samhällsfrågana förfäkta vissa .meningar,. Orsaken till etta vackra förtroende ligger tydligen just d:ri, att patronerne såväl genom de ofvannämrda adjutant-artiklarna, som på grund af hr öfverste Hazelii kända politiska tänkesätt i öfrigt, då han åtog sig uppdraget såsom det konservatwa bladets ledare redan på förhand med full visshet kände, att de icke gerna kunde hitta någon mera ren och trogen representant af sin tendens än hr öfversten; ja, att de i vissa fall måhända till och med kunde vara säkrare på honom än på sig sjelfva. Men det bör också icke nekas, att den nya redaktionen genast begynt på ett vackert sätt emotsvara dessa subskribenernes förhoppningar uti det första numret, sjenom tvenne ledande artiklar, som äro så helt och hållet i