Aftonbladet – 1 december 1851, sida 2

Karin, inföll barnet, som för hoppet om er ssagav genast var färdig att glömma allt annat; söta du, tala om den för mig! Inger har så mycket roligt att berätta som du, el ler kan göra det så innerligt bra. Hon förstår redan att smickra, tänkte jag och med slug beräkning lägga an på gamle Karins troligen också existerande, om än gan. ska oskyldiga fåfänga öfver sin kunskapsrik: och skickliga framställningsförmåga. Inger är i grunden helt och hället fri från all egen kärlek, upphofvet till fåfänga och törst efte andras beröm — blott i sämsta fall deras af und — hvilket endera gör oss till ömklig narrar, eller sporrar oss att i sjelfva verke förtjena det bifall vi eftersträfva. Ingentin är sannare, än att hwar sak har två sidor: och i motsats till dem som predika om men niskans medfödda syndaskuld-, är jag sna rare benägen att instämma i deras mening som påstå att Gud icke tillåter något ondt at födas. Det är vi blott som missförstå ocl missbruka de böjelser och begär han nedlag 1 våra hjertan, likasom vi ofta göra med han andra gäfvor, och vår sträfvan behöfde min dre gå ut på att utrota än leda hvarje åtri till dess rätta bestämmelse, om vi gjorde os mödan att eftersinna den. — Men vi komm: för långt från gamla Karins shistoria, hvilket snart fängslade äfven min uppmärksamhet til den grad, som ännu samma qväll gaf den — en plats i min dagbok. Hon gaf nemligen snart vika för lilla Cla ras böner och började förtälja om huru ho i sin ungdoms tjent ett rikt herrskap, hvilka enda barn, en dotter, hon alltifrån födelse vårdat, och huruledes den unga flickan väx upp och blifvit en däöjelig mö, som tidig väckt mången ynglings beundran; men huru som modren, hvilken var bekajad med två a Ide i Karins ögon vederstyggligaste fel: hög