Aftonbladet – 1 december 1851, sida 1

rer. af mina små vanliga känsloparoxysmer som jag trodde du skulle känna igen sen garsmalt., Vi började nu båda skratta med full hals och sedan vi hjelpts åt att så, godt sig göra lät, reparera skadan samt ånyo satt oss i rörelse på hemvägen, berättade jag mera lugut anledmngen till mitt äfventyr. ? ;Du är då och blir ett barn ialla dina dar. sade han godmodigt leende, xskulle man el höja sina tankar till all tings skapare och upphot derföre att man finner nöje i att bruka och förädla hans gåfvor på det nyttigaste, ändamålsenligaste sätt? Den som oupphörligt svärmar och lefver i inbillningens verld är i min tro den olyckligaste af alla varelser, ett oting sväfvande mellan bimmel och jord utan att tillhöra någondera, och jag vet ej hvarför poesien al tid skal ställas utom verkligheten. Toge och behandlade menniskorna denna rätt och som den Gudi lof! till en stor del redan är, skulle orsakerna till belåtenhet och glädje äfven blifva långt flere och ädlare, och jag är öfvertygad att du sjelf känner dig långt nöjdare och bättre till sinnes när du verkar i dit kall och ser på hvad godt och nyttigt du sökt uträtta, än när dulefver i tomma om än aldrig så förföriska och bländande drömmar. Sanningen är ändå i allt det biästa!s Så kan du tycka, sade jag, som är lyck:e. rik och oberoende... men den nödställde... förtryckte, till exempel. .. Just dets, afbröt min vän, der ha vi den gordiska knuten som ej kan afhuggas, men måste lösas, ehuru af klyftigare hufvuden än mitt. Förtryck och orättvisa äro bland mensklighetens största lögner, derföre vålla de afven så mycket nöd och elände, och förrän allas rätt blir lika erkänd kan tyvärr ingen allmän jeller varaktig frid och lycka finnas på jordlen. Härjande, blodiga dagar skola troligen ämnu