Aftonbladet – 1 december 1851, sida 1

och blickade mig med sitt vackra, trofasta leende i ögat, var det inte värdt att taga den fula besvärliga vägen för att komma hit? ,Jo, om den än varit dubbelt så lång och svår., svarade jag förtjust, tack skall du ha, Carl f Aldrig, fortfor han, kan jag färdas den utan att tänka på skaldens ord: Man geht aus Weh im Wonne, Man geht aus Nacht in Sonne, Aus Todt in Leben ein.s eller hät de nu falla sig och undra huru det en gång skall kännes när, efter den skumma vandringen härnere, evighetens rymder plötsligt öppna sig 1vr vår syn och Gud i rohöljd klarhet, som det heter skall framstå för sitt beläte ... det måtte bli ett saligt ögonblick! ... saligare än någon kan fatta! . Jag släppte tyglarna och kastade mig frame stupa öfver Carls häst för att få omfamna honom — sjelf nb. Och du skulle inte ha sinhe för annat än Esmeralda-svin! utropade jag med djupaste ånger, sförehrå mig Carl! ... smäda mig för min orättvis, Hin ekindiga kortsynthet.. . . jag böntaller om din förlåtelse... Hästen som förmodeligen blef något otålig öfver min långa utgjutelse ryckte till... och jag låg pladask i backen. Carl kastade sig ögonblickligt ur sadeln. men lika fort var jag äfven sjelf på benen. flat och afkyld till en grad som jag ej kar beskritva. I pHvad i alla evigheters namn: fattas dign. Isade han, jag tror. du blir tokig? Det val hin själ ett bönfallande som kunnat komme bli dig ganska dyrt, ifall ej bukgjordeh åkat gå af. Blef du skadad? Hur är det mer dig? Och hvad är det jag skall förlåta ? sIngenting, svarade jag, utom det son brast på sadeln. Det var . .. det var bara e)