Aftonbladet – 29 november 1851, sida 2

kelser!s smålog min vän. Han har ett par serskilda gånger varit erbjuden både Nordstjernan och Vasen, utan att vilja mottaga dem, och på min föreställning i fjol, då det sista gången kom i fråga, att detta dock var en både förtjent och osökt utmärkelse, svarade han blott: kan du öfvertyga mig om att dessa grannlåter göra mig en hårsmån verkligt bättre än jag är, skall jag ödmjukt tacka och pryda mig dermed, hvarom ej kan jag icke sc hvarför jag på dem skulle bortkasta en penningsumma, som jag heldre skänker åt fattigkassan. Lofva mig du bara, att i lika fall göra på samma sätt., Nå, gjorde du det? Ja visst, och tänker hålla det med, i fall det någonsin, hvad jag dock icke kan tro, skulle komma så långt. Jag hoppas, att intet af svärfars ord fallit på hälleberget, ehuru jag i början tyckte han gick något för långt. Det kostade allt på, skall du tro, att straxt efter sin nyförvärfvade värdighet inte få låta kalla sig magister en gång, ehuru jag nu sjelf skrattar åt all dylik flinga. på Men jag vet just inte om en med rätt och skäl buren titel kan kallas fåfänga, efter ändå vissa skiljeteckea måste finnas. ;Hvem har sagt att det är nödigt? frågade min vän; består inte skillnaden i något annat än yttre tecken, så är jag rädd att när den påklädda drägten lägges af, vi på domedagen befinnas vara getter allihop inför vår Herre. Jag har ändtligen lärt mig att icke erkänna och värdera någon annan distinktion, än dygdens och intelligensens, hvilken fön eller sednare skall mera allmänt och bestämdt göra sig gällande, och tycker, sannerligen att benämningarne xdus och medborgare, äro de enda, hvarmed menniskorna torde tilltala hvarandra.v Se der! utbrast jag skrattande, kunde jag icke min själ tro, att du blifvit en arg