Aftonbladet – 29 november 1851, sida 1

I . s sn N —— Lt vara lika behöfligt för en landtbrukare som Hö sfh — vill blott att man icke skall Ha Öv sitt lilla vetande. Nå, minherre! ni ännu hunnit besinna er på om ni vill afstå embetsmannen för att göra — en nyck om ni så vill, af — er svärfar till viljes? Herr Mårtensson . . . vördade — ädlaste — bäste . . . Håll, häll, för tusan hakar! Jag är en fiende till alla titulaturer — öfverdrifna isynnerhet. Vill ni eller vill ni inte? Jag vill — med uppräckta händer — af själ och hjerta — och skall uppbjuda hela min förmåga att blifva värd er godhet — att motsvara alla edra önskningar.. Seså ja! Strax färdig med en ny ytterlighet... För att kunna hälla sitt ord bör man aldrig lofva för mycket, det der är att högst oförsigtigt sätta sin öfvertygelseipant. Nånå lugna er, min vän! Jag skall icke bli för sträng fordringsegare. Ehuru, jag som ni hört, i vissa fall har mwa egna åsigter är jag dock i andra icke omöjlig att komma till rätta med, och i ert husliga lif tänker jag aldrig blanda mig, öfvertygad som jag är att ni vill bli en god och förståndig både man och husbonde. Min lilla Clara är, om jag sjelf så skall säga, en afbild till lynne och tänkesätt af sin förträffliga, allt för tidigt bortgångna mor, och jag hoppas derför ni skall finna samma ycka I ert ägtenskap som jag i mitt, men mera varaktig — gifve Gud er båda sin vilsignelse! Sommarn derpå var min vän gift kan och vid mitt besök redan far för sex hopfulla plantor, den äldsta ännu icke fyllda nio år. Hans fru var den lilla trefligaste varelse i verlden, bildad, artig, glad och verksam, men ;å enkel och utan al:t bråk att man ovilkorigt blef smittad af hennes omgifnings synpara förtjusning, och kunde ej annat än till