Aftonbladet – 27 november 1851, sida 3

Ja väl, min vän, ni är kanske sjelf hungrig.n ,Tackar herr doktorn som frågar, men jag har mitt för mig., Detta påminte mig strax om den välsignade verkligheten med sina eviga ståndsskillnader och rangordningar, hvarifrån ej engång matsäckar voro undantagne, och för att åtminstone i någon mån jJemna förhållandet bad jag mannen som ville betjena mig vid den lilla serveringen att endast sörja för sina egna behof, jag skulle nog hjelpa mig sjelf. Han lyfte på hatten och syntes snart så utesluten upptagen af skinka, ost och pannkakor etc. att jag näppeligen tror han hade någon tanka öfrig för min upphöjdare ställning, och finare, men ockeå mindre närande läckerheter. När vi hvar för sig mättat oss och åter hoplagt våra förråder, tog kusken hästarna och ledde bort till vattning. Under tiden lyssnade jag på fågelsången och försökte särskilja de små artisterna från hvarandra, när jag på långt håll fick se en liten varelse med armarna i sidan komma dansandes utåt vägen, ungefärIgen så som sednare tiders polköser brukat bära sig ät. Det var en liten flicka af ungefär sex å sju irs ålder med en drägt eå lappad och trasig att bitarna slogo hvarandra, men med ett gladare och friskare ansigte än man vanligtvis finner hos nödens barn. Vid åsynen. af den granna vagnen studsade hon väl litet och såg syfiken ut, men strax derpå satte hon åter händerna 1 sidan och började polka som förut. ;Hvar är du hemma, du lil!:a? frågade jag när hon hunnt midtför vagnen. ; Hos morfar i skogen, svarade hon ledigt och raskt. Hur heter han? ... och du ned? Morfar heter Svärd, och jag lilla Stina..