Aftonbladet – 26 november 1851, sida 3

genärer bedrägligen förfarit, jemlikt 43 och 45 s Konkurslagen den 12 Mars 1830, säsom bedräglig gäldenär ställas för en päle i halsjern på torg at skämmas i 2 timmar och dertill straffas med arbete vid nägon kronans fästning i två är; hvarjemte förklarades att Ö., innan han sina borgenärer förnöjt, icke må i allmän tjenst eller förrättning nyttjas eller taga del i val som medborgerligt förtroende utmärka eller dervid sjelf komma under omröstning, eller ä börsen sig visa. : (St. D.) — I gär börjades inför rädhusrättens 6:te afd. ransakning med mekanikus Brunbäck och inspektoren Andersson från Götheborg, häktade och tilltalade att på bedrägligt sätt hafva tillnarrat sig ett stycke kläde, tillbörigt klädeskramhandlaren R. Ramstedt. De båda tilltalade fingo först afgifva sina lefnadsomständigheter, af hvilka Brunbäcks förut, uti polisreferatet om målet, i denna tidning utförligt meddelades. Andersson uppgaf sig vara född är 1826 uti Uddevalla, hvarest hans moder ännu bor; vid 19 ärs alder hade han blifvit anställd som inspektor vid grosshandlaren Lindqvists brädgärdi Götheborg; efter att bafva varit der uti 13, är, emottog han hos grosshandlaren Hans Unger enahanda befattning, hvilken han bibehöll i 2:ne är. Sedan antogs han till inspektor vid brukspatron Nordströms brädgärd, hvilken befattning han innehade uti 23), är. Derefter reste han till Uddevalla för att besöka sin moder, hos hvilken han uppehöll sig nägra månader, intill dess han efter erhället löfte att få plats vid Fredrikshalls sockerbruk, begaf sig till Norge. Detta hans hopp slog emedlertid fel, hvarpå Andersson, i sällskap med en flicka vid namn Charlotta Wiberg, hvars bekantskap) han 2jort i Götheborg, begaf sig till Christiania, hwarest de nägon tid sysselsatt sig med att sy handiskar, hvilket yrke Andersson i yngre ären lärt hos sini morfader, som varit handskmakare. I Juli månadl har han i sällskap med Charlotta Wiberg begifvit siig hit frän Christiania och logerat nägon tid hos enlkefru Norrberg i Spetsens backe, intill dess de inflyttade uti de rum uti huset N:o 18 vid Artillerigatan, hvarest säväl Andersson som Brunbäck nu blefvo gripne. Härstädes hade han försörjt både sig och Wiberg medelst handsksöm. Brunbäcks bekantskap hade Andersson gjort i Götheborg under sin kondition hos brukspatron Nordström, då han logerat hos B:s moder. I Augusti mänad hade B. anländt hit och träffat A., men i September afreste B. till Norrköping uti affärer. Dä han äterkom i Oktober uppsöktes ÅA. uti sitt logis, och B., som förklarade sig skola genomgå en kurs vid Mariebergs läroverk, tilläts att bo hos Andersson mot månadtlig hyra. Hvad sjeljva stölden beträffade, påstod Andersson sig vara oskyldig, och skyllde, med ettord sagdt, alltsammans på Brunbäck, oaktadt gossen Dahlberg iörklarade, att då han kommit på Westerlänggaten och frågat A. om han visste hvarest skräddaren Bergdahl bodde, hade A. först funderat en stund, men derefter yttrat: se der stär Bergdabl sjelt. Gossen hade dä ätföljt A. till den föregifne Bergdahl, som representerades af Brunbäck och var stående utanför huset Ae 68 vid Westerlänggatan. A. hade då yttrat till Brunbäck: här är en gosse med kläde från Ramstedt, hvarpå B. invände: det är jag,. Klädesstycket hade då af B. blifvit emottaget, men lemnadt till A. med tillsägelse: Herrn kan gå upp med det på kontoret. Gossen hade derpä frägat om kontoret vore öppet, så att han kunde komma äter med de andra fyra klädesstyckena, hvarpå B. svarat: Ah ja, men skynda dig bara!, Brunbäck, derefter införd, pästod äter att alltsammans härledde sig från Anderssons dumhet, ty denoe hade troligen hört vilse på namn, och dä B. trott klädet vara till honom och ifrån nöägon bekant i Norrköping, hade han mottagit klädet. Emellertid uppförde sig B. under förhöret ganska spotskt; men som det nu upplystes att A. och B. sällskapa i samma häkte, så att de historier de afgäfvo troligen vore på förhand uppgjorda, sä tillsades vaktmästaren Broberg att hädanefter skilja dem ät. Förhöret, som börjades kl. 10 förmiddagen, uppsköts kl. 1 och fortsattes kl. 3 på eftermiddager, då skräddaregesällen Johansson, hvilken varit den som iträdt de tilltalade med att sälja klädet till skäddaremästaren Liljecrantz, hördes och afgaf enahinda förklaring som han lemnade vid polisförhöret. Mälet uppsköts till nästa onsdag, hvarefter Johanssons och Liljecrantzs berättelser närmare skola mefereras. Poliskommissarien Jäderin uppträdde säsom äklagare, och beslog fiere gänger de tilltalade med osanna uppgifter. — Inför rädhusrättens 4:de afdelning börjades i gär ransakning med förre kronoarbetskarlarne Bjurvall, Wennström och Wahlgren, på bar gerning gripne och häktade för den tillärnade inbrottsstölden ä grosshandlanden Owenii kontor uti huset As 18 vid Skeppsbron. De tilltalade fortforo med samma uppgifter de lemoat under polisförhöret, nemligen: att Wennström och Wahlgren gätt vilse och pä så sätt kommit in i huset, då Bjurvall deremot pästod sig vara den, som ensam ämnat föröfva inbrottet. Poliskonstapeln Nilson, genom hvars beslutsamhet det lyckades att gripa tjufvarne, berättade nu, att Wennström med en dyrk försökt läsa porten, under föregifvande att han vore boende i huset, och hvilken dyrk derefter blifvit upphittad i portgängen. Wennström förnekade sädant, oaktadt extra konstapeln Flygare vitsordade uppgiften. Utom Nilson och Flygare hördes, som vittnen, öfverkonstapeln Berlin, konstaplarne Ytterberg och Kindberg. Målet uppsköts till nästa tisdag för flere vittnens inkallande. — Förre tullvaktmästaren Nils Petter Svensson, hvilken är straffad för 3:e resan stöld, erhöll för nägra dagar sedan pass till Upsala. I förrgäårs infann han sig äter i poliskammaren och anmälte att passet blifvit bonom fränstulet, och erhöll mycket rigtigt tillätelse att å passkontoret utfå nytt pass. Nöägon stund derefter fick poliskommissarien Backlund isina händer en samma dag till poliskammaren inlemnad skriftlig anmälan, att en person med namnet Nils Petter Svensson sistlidne söndags afton rymt frän fångföraren Rask, och anade genast att Svensson var rätta mannen. Svensson upphemtades från passkontoret, men bedyrade att ban icke var den, som blifvit efterlyst; men polismästaren förordnade dock att han skulle uppföras till landskansliet. Dit anländ, höll Svensson på att gå fri, ty landshöfdingeembetet hade mot honom icke det ringaste att anmärka; men kommissarien Backlund var af annan mening, ty på hr B:s order återfördes S. i häktet. I gär upplystes uti poliskammaren, alt Svenssom i lördags morgon begifvit sig ä väg till Upsala, men redan vid ankomsten till Märsta gästgifvaregärd sstuit en smörhytta och diverse läder, hvarefter han blif:. rit häktad och under bevakning af fängföraren Rask nsänd till länsfängelset. Nära intill destinationsorten nade Rask uti Kungsbacken törlorat sin fånge och sen.st derom gjordt anmälan ä polisvaktkontoret. Svensson ville icke medgifva dessa uppgifter, men ar polismästaren lät ändä ätersända S. till landsktöflingeembetet, under hopp att det denna gängen wan rut emottager en sjelfskrifven lifstidsfänge. — Förre fästningsfången och för tredje resan stöld traffade Carl Gustaf Duvall stod i gär äter inför welisens dombord. Han hade nyligen utkommit från Lvängholmen och sedan äter varit tilltalad för stöld, nen i brist af bevis frikänd, så att ban från polliskammaren förpassades till allmänna renhällningeen. Derifrån hade han för några dagar sedan rymt, maen förrgär blifvit gripen och häktad af öfverkonstapeeln Ieren. Duvall pästod nu, att han icke ämnat rymma frön enhällningen, utan endast haft för afsigt att friv:iligt göra visit ä Längholmen, för utbekommande af itt granna prestbevis,. Hr polismästaren ville nu ätersända Duvall till arete vid renhällningen, men derpä ville D. ej ingä, tan begärde pass till sin hemort, under löfte att aldrig mer visa sig i den kongl. poliskammaren. olismästaren villfor dock icke Duvalls begäran på