Aftonbladet – 26 november 1851, sida 2

gumman ! Wilhelm omfamnade mig med tårar i ögonen. ;Ja, men din syster måste komma hit. Hit? Med Ebba? Nej, ensaml Ack, Waldberg! Det förändar saken... jag fruktar att Ebba aldrig skall gå in derpå., Det bryr man sig ej om. Du måtte ha mer än hon att säga öfver Therese, som sjelf, du vet det, icke yttrar någon vilja. Gumman skall kunna verka mycket mer på din syster då hon har henne helt allena; tala med henne derom, får du höra.n rMen Ebba som vårdat henne troget i så många år . . . hållit ut med ett tålamod som, .. sVill du eller vill du inte ha henne hit? frågade jag otålig. Visst vill jag... mer än gerna... om bara . . .o Låt då också rådmanskan helt och hållet bestämma viikoren, sade jag, ty eljest är allt förfeladt. Jag har gjort hvad jag kunnat, nu beror det öfriga af dig sjelf, och hvad du som bror och förmyndare, samt jag som läkare gå in på och tillstyrka, kan jag ej tro att friherrinnan vill sätta sig emot. Wilhelm såg dock orolig ut, men efter ett långt enskildt samtal med rädnanskan var hela hans vankelmod försvunnet. Det kan ej hjelpas, sade han. Ebba får :aga det väl eller illa... jag måste skilja den åt, efter ej gumman vill det annorlunda. Min Gud, Waldberg! Hvad hon är vördnadsvärd ! Hvilken gudsfruktan! . .. Hvilken fin tjertats bildning, så outsägligt mycket mera värd iän all annan. Du har sagt för litet om henne, jag är alldeles förtjust. Bara det inte tar alltför snöpligt slut, ifall ej Therese blir återställde, invände jag. (Forts. följer.)