Aftonbladet – 26 november 1851, sida 1

Usch nej ... jag ber honom... Nir man inte kan ändra eller hbjelpa det onda, så . . . xMen . .. om det är just det jag tro: att ni kan, äfven här vid lag — till en del åtmira stone ... Jag? Är han tokig! Hvad skulle kunna hjelpa i sådana olycksfall?, Jo, fru Pihlqvist; för att nu med ens bekänna det: vi hafva just rest hit i akt och mening — att bedja er taga hand om den olyckliga Therese.n Gumman ryggade tillbaka i soffan och såg så obeskrifligt perplex ut, att jag ej kunde iterhälla ett leende. Nu ser jag att han bara skämtars, tcog hon iter till orda med ett temligen missnöjjdt utryck; men vet han, min vän: i sådana saker gör det mig ondt att han kan det..n Tro mig ej så illa, bästa, kära frw Pihlqvistb, bad jag och fattade gummans hand. ;Jag bedyrar att min mening aldrig variit mera allvarsam.n Skulle den arma, unga qvinnan blifvit verkligt rubbad till sitt förstånd hade jag naurligtvis icke kunnat falla på den ideen, att ni skulle vårda henne, men som hon nu endast ycks lida af en djup melankoli, ärjag öfverygad att kan den botas, är det af er.n xMin doktor, min doktor, han rigtigt förskräcker mig! Hvem är jag, gamla, bräckliga summa, utan kunskaper, utan kraft, som han vill tilltro en sådan förmåga? Tala ej derom, ag kan ej försöka; det vore att fresta Herren nin Gud.v ,Men om nu Gud ingifvit mig denna tanke ust emedan Han utsett er till hennes räddning — bästa fru Pihlqvist! tänk er äätminstone före innan ni ger ett bestämdt aifslag.. sHm — han är sjelf en farlig frestare:, märker jag; men det är omöjligt — hur skulle