Aftonbladet – 24 november 1851, sida 2

jag höll så mycket af baron... och det förtjenade han, vet Gud! sEhuru min far var så ung då han dog, sörjde och saknade han till sista stund der ädle mannen, som han älskat med den ömmaste tillgifvenhet och om hvilken han hade de vackraste drag att berätta.n Och ändå visste han ej allt, yttrade gumman med en af salig rörelse strålande blick; låt mig omfamna auditörn! Jag hoppas han är värd att hafva haft en sådan slägting... Gud välsigne er, min unge vän! Wilhelms ögon fuktades. ,Tack, bästa fru rådmanska! hviskade han; det ordet har jag ej hört sedan jag stod vid min fars dödsbädd. O, bed för mig... för min olyckiiga syster!... Gud skall säkert höra er... er som är så god.o sGod är ingen utan Gud allena, min vän; men mina böner vill jag hjertligt gerna förena med edra egna, och sedan — skola vi vara glada i hoppet, ty: si — åkermannen väntar efter den kosteliga jordens frukt, tåligt bidande, så länge han får ett morgonregn och aftonregn. Kom ihåg: Saliga äro de bedröfvade, ty de skola få hugsvalelse.n Men när jag hör er finner jag att jag icke förtjenar den, sade Wilheim; jag har knotat och varit otålig .... Rätt så, min vän — ödmjuka sig för Herran i håg och gerning, så finner han desto förr hopp och ro... lönen varder nog kommande., Ack, att så få likna er! utbrast Wilhelm. vOm de gamla alltid talte med detta milda allvar till ungdomen, skulle verlden snart få ett bättre utseende.x Så tycker min lilla auditör nu, derföre att hans sinne är nedstämdt och bedröfvadt, kanske ock emedan det af naturen är alivarsammare än mängdens; men nog vet han att inte ungdomen i al:mänhet är road af att höra sådant, och att de både sky och göra narr af gamla predikande gummor,, ;Det är sannts, inföll jag; men hvaraf tror ni att det kommer sig?a