Aftonbladet – 24 november 1851, sida 2

Hm ... förmodligen deraf, att man först i de onda dagar, som icke behaga en, kan fatta behofvet af religionens tröst och sanningar.v sIcke så alldeles, min goda rådmanska; jag är öfvertygad, att man alltid skulle gerna lyssna till dessa sanningar, äfven frrån predikande gummors Mun, om de blott framställdes i sin egen enk!a höghet, utan tillsats af de subjektiva anspråk på vishet, som höras ifrån vissa håll, eller de intoleranta förebråelser, eller förskräckliga jeremiader öfver lifvets fåfänga och uselhet, som utgå från andra. Om sådant väcker både leda och löjeiungdomens sinnen bör man ej förtycka dem; ty i sjelfva verket äro dock inga mer öppna för, och emottagliga af, det sanna, rätta och upphöjda in just deras, när det bibringas dem på ett osökt och värdigt sätt, från personer, som med eget exempel bestyrka hvad de säga. Ett ord i sinom tid kan ofta göra mer än den vackraste predikan, och jag tillstår uppriktigt både att jag finner mera nöje och uppbyggelse i ert umgänge än något annat, samt att jag utan er skulle varit långt sämre än jag är. Åh, min doktor, det hade han visst inte, fast han säger så. Skall han skrifva något på en annans räkning, så är det hans mors, som i unga år inplantade vördnad för Gud i hans hjerta — hade den icke funnits, så hade äfs ven mina enfaldiga ord varit utan al verkan. Han vet att jag ej tycker om något oförtjent beröm. : : xOch oförtjent finner ni allt, emecan ni ensam bland tusen har den sanna, fromma, kristliga ödmjukheten, utbrast jag; semellertid är jag nöjd att Wilhelm redan tycks dela min beundran: eller hur, var min beskrifning öfverdrifven? Svara honom inte, inföll gumman lite, misslynt ehuru hon log; auditörn vet nog att man ibland inte får bry sig om hvad han säger. Låt mig nu höra hur längt ni rest i dag ... jag vet ju ej ens hvarifrån ni kommer.n (Forts. följer).