Aftonbladet – 21 november 1851, sida 2

fruktade sin mans raseri och en offentlig vanära lika mycket som skiljsmessan från sina barn, afstod hon väl från påyrkandet af en laglig äktenskapsskillnad, men fortfor endast att till namnet vara den trolöses maka, och hennes kränkta, sårade hjerta slöt sig för alltid inom sig sjelft. Så har förhållandet redan varit i nio år, och ehuru han mer än en gång sökt rubba hennes föresats, har det icke lyckats, emedan hon väl visste att hans ånger endast var ycklad. Utan att förrän nu ånyo kunnat öfverbevisas, har han dock under tiden lockat mer än ett hjerta från pligtens väg och äfven du Therese lät dära dig — jag säg — jag hörde det till och med, oskyldiga väsen och hoppades dessutom att kärleken till din man skulle bevara dig. Ack Therese! Se ej så förfärad, så olycklig ut när jag nämner honom — du gör mig förtvilad! Låt mig tro att han ännu eger ditt hjerta... på det hans räddning må blifva dig litt. Tänk ej att jag någonsin skail beklaga mig, utbrast ändtiigen Therese; må han taga alt — allt... blott jag kommer härfran! .Förstår jag dig ritt? återtog friherrinnan. Man måste då ditta nedrigheter för att få inåttet fulit!... Kunde du verkligen tro att nina ord syftade pi något sådant? O, ncj, Theros; långt deifrån! I detta fal atminstone är Sebastian oskyldig, och ehuru han visst icke hushillat med sin egen förmögenhet som han bordt göra, har den dock varit fullt til lig att beticka hins s lar sulaer — numera är han dessutom iagen slösare; men — skulle da öfverge hon andandraga honom din kärlek... vore han i vadra, längt vigtigare, hinscenden förlorad, ty då... di skulle ingenting mer hejda ho20m på lastens bara. Deo sista orden utandades blott i en svag aviskning. Therese ville svara, när bullret af en vagn vindrade henne... Hon ryste till. ;Icke så, icke så, Therese! inföll häftigt riherrinnan, Hvarföre stindigt blott sörja om . . . detvill säga,