Aftonbladet – 20 november 1851, sida 3

Vi kunna hädanefter ej längre blunda för den sanning, att den nya folkskolan icke motsvaar sitt ändamål och icke uppfyller de förhoppvingar alla vänner af folkets upplysning fästat vid densamma. Man har redan förut erhåltit n väckelse i detta fall, uti grefve Th. Rulenschölds brochyr om folkskolan; hr EkenJals nu utgifna skrift bekräftar tyvärr blott allt för mycket grefve R:s uppgifter. Den erfarenhet, till hvilken båda kommit, ir den, att den nya folkskolan i allmänhet endast är besökt af en högst ringa del utaf församlingarnes skolbarn; och, med få undantag, är utaf ganska liten frukt för dem som besöka skolan. Denna upptäckt blir så mycket sorgligare, som man tillika erfar, att skolornas inrättande inverkat menligt på undervisningen föräldrahemmet, derigenom att många förildrar anse sig hafva med nträdesafgiften till folkskolan friköpt sig från skyldigheten att andervisa sina barn hemma. Om dessa förhållanden få ostördt fortgå, menar hr E., skall den nya folkskolan icke blott hafva varit utan nytta, utan till och med till en oberäknelig skada för det svenska folket. Förf. anser hemligen med allt skäl den första undervisningen i hemmet, såsom en både för förildrar och barn dyrbar angelägenhet. Innanläsning och kristendomskunskap hafva ock al ilder ålegat föräldrarne och presterskapet i förening, att ombesörja och vårda. Hölles detta åliggande i nelgd, vakade framför allt församlingarnes pastorer med mera nit och värma öfver det uppvexande slägtets kristliga uppfostran, något som är deras icke blott moraliska, utan äfven af lagen ålagda förbindelse, så skulle innanoch katekesläsning kunna alldeles skiljas ifrån skolan, och denna derigenom komma att öppnas för undervisningsämnen af mera praktisk och real beskaffenhet. Tyvärr uppfattar dock vårt presterskap i allmänhet annorlunda sina förbindelser. Hi E:s skrift bekräftar den långa erfarenhet man har haft tillfälle att förvärfva i detta fall. Visserligen har presterskapet numera försonat sic med folkskolorna, emedan dessa lindra litet i dess besvär med nattvardsungdomen, och derför ser det ej skoian längre med oblida ögon; men att vaka öfver den, att besöka den dagligen, att bestrida åtminstone kristendomsundervisningen derstädes, att med ett ord vara skolläraren till hjelp och råd, detta ha sannolikt icke en prest af tio ens tänkt på, ännu mindre utfört. Frågan om folskolan hänför sig derföre, likasom många andra, till frå: gan om presterskapet. Utan att ett högre kristligare nit och verksamhetsbegär väckes hos dem, som skola vårda det andliga inom församlingarne, så kommer det äfven att gå långsamt med folkets upplysning. Institutioner och föreskrifter kunna härutinnan nträtta föga positivt godt. Men när och hur skal en sådan anda väckas hos vår kyrkas prester? En ibland barnaundervisningens i vårt land aldra största olägenheter är utanläsningen al katekesen. Att ej tala om huru litet den nu begagnade katekesen uppfyller fordringarne på en lärobok i den kristliga trosläran, är och blir det i alla händelser en orimlighet, hvilken man måste häpna öfver att den så länge kunnat äga rum, att den kunskap, hvilker mer än all annan bör upptagas med efter tanke och begrundning, med fromhet och hängifvenhet, neddrages till en tom och tanklös minnesläsning. Det ligger något obeskrifligt förvändt i allt detta, som alls ej kar öfverskylas genom några på kammaren upp: gjorda beräkningar om nyttan af kristendomskunskapens innötning, i unga år, emedar erfarenheten visar att denna nytta är ingen All kristendomskunskap bör, efter vårt för menande, ifrån början inhemtas genom munt: ligt meddelande och genom andaktsöfningar böner och psalmer kunna sparsamt lära utantill, dock detta för deras egen skull, e såsom ett medel att söfva minnet. Det lider intet tvifvel det ju den nu gängse fördomen i afseende å katekesläsningen inverkar hämmande icke blott på kristendoms: undervisningen, utan på all undervisning i de för folkets, barn upprättade skolor. Der vana, som häraf uppkommer, att uppfång: orden på papperet, såsom döda, begreppslös ljud, befordrar tanklösheten äfven iandra un dervisningsämnen. Också får man på denn tanklöshet höra de mest eklatanta bevis, blot man aldrig så litet frågar derefter. Man kar träffa barn af en 14 å 15 år, som kunna si! katekes och bibliska historia som vatten. men ej förstå ens alla ords betydelse, son de uppläsa, ännu mindre styckenas innehål och tankar. Ett litet exempel härpå ifrån ev skolexamen kan icke skada, emedan det verk ligen ej bevisar undantaget, utan regeln. ,Hvarför är profeten Samuel märkvärdig ? frågade engång en examinator ett skolbarn Derföre att han smort tvenne konungar svarade barnet. Hvad menar du med att han smort dem? frågade sedermera en af barnets anförvandte enskildt. Jo kors, att han smort opp dem, vet jag. Denna händelse är authentisk och vi skull kunna dertill lägga en mängd berättelser a samma halt, hvilka bevisa den döda utanlex läsningens absurditet och skadlighet. Vill mai öfva minnet, förr än förståndet kan följa med hvilket i det hela är oriktigt, så kan man j jöfva det på historiska tabeller, på räknetabel ler o. d., eller t. o. m. på latinska gramma jtikan, heldre än på det sätt som nu sker. Insåges detta, och blefve innanläsningen, an