Aftonbladet – 20 november 1851, sida 3

Under dessa och dylika tankar fick Therese knappt en blund i ögonen på hela natten; men sjelfva öfverretningen uppehöll hennes krafter och morgonen fann hennes utseende; föga förändradt, ehuru hon sanningsenligt uppgaf att hon hade ondt i hufvudet. Ligg stilla på förmiddagen, min engel, så går det öfvers, sade kammarjunkaren, det är alldeles nog om du är frisk klockan fem., I Strax på eftermiddagen infann sig sömmerskan, med en ny, för tillfället beställd drägt. Den profvades och erfordrade en liten förändring. Jungfru Marie såg inquiette ut. Jag är mycket ledsen att hennes nåds klädsel blir fördröjd för min skull, sade den unga flickan. Det betyder ingenting, mamsells. Hennes nåd är alltid så god, men om jag vågade . . .n Hvad ? Therese darrade . ,. hon visste sig nu vara falsk. Erbjuda min hjelp i stället för jungfru Maries, som . . . som måhända önskar få gå . .. tidigare . . . Tanken att sjelf i detta ögonblick låna sig till en intrig, förekom Therese så vidrig att hon var frestad afslå anbudet, men päminnande sig huru hon kanske derigenom äfven beröfvade sig all möjlighet att enskildt få träffa sin svåger, den ende verklige vän hon här egde, och med detsamma all utsigt till bistånd och tröst, bannlyste hon hastigt sin betänklighet och svarade, ehuru ofrivilligt rodnande ötver sin förställning: Om ni inte derigenom hindrar er sjelf, mamsell, så ...? Ack nej, hennes nåd, jag går ändå inte ut. ,Tacka då mamsell för sin godhet, Marie, som vill göra din tjenst, och gå... jag behöfver dig ej vidare. Marie neg högst belåten och gick. Gud välsigne hennes nåd! hviskade den lilla sömmerskan, ssom beviljade mig detta tillfälle att få visa baron hur gerna jag gö honom till viljes. Han har varit så god, så god emot min stackars far.