Aftonbladet – 20 november 1851, sida 2

henne helsa på än den ena än den andra af deras gemensamma bekanta. Han tycktes rädd att man eljest icke skulle igenkänt henne, och såg sjelf upprymd och belåten ut. Andra dagen foro han och Therese ensamma. ,Skulle du ej ha lust att göra en liten tur utom staden ? frågade kammarjunkaren, i det han satte sig upp. För mig hvart du vill, Sebastian. Hagalund! ropade han till kusken med en half blick åt sidan. Therese spratt till och fattade i vagnsdörren, som om hon velat springa ur. Åkdonet svängde af. Hvarföre . . . hvarföre skola vi dit? frågade hon skälfvande. Det föll mig så in för den vackra Solnaskogens skulls, svarade mannen vårdslöst; -men om du, min älskade, har något deremot, så kunna vi vända, eller taga vägen genom Roslagstullen., Nej . . . låt oss fara... jag tänkte blott. . . kom blott ihåg . . . : Värdshuset kanskes, skrattade kammarjunkaren, och trodde att jag ville narra dig till ett besök der? Men du kunde i alla händelser vara trygg... Stallmästaregården och Blåporten äro de enda dylika ställen, der jag och mina bekanta stundom kunna sammanräffa. På Hagalund vet jag knappt om någon af oss varit.n Vägen hem togs öfver Djurgården. ,Här, Therese, skola vi briljera i morsonn, sade kammarjunkaren. Då får du se allt hvad Stockholm utom huws har modernt, vackert och luxuriöst, hvaribland äfven vi, hoppas jag, skola rätt väl fylla vår plats. Vet du hvad, min engel, att blekheten och sorgdrägten kläda dig på ett alldeles utomordentligt sätt. Jag är säker att alla skola finna dig förtjusande., Theröse vände sig bort. Det var första gången, sedan den olycksfulla aftonen, hon känt någon benägenhet att gråta. Se der!, utropade kammarjunkaren, pe