Aftonbladet – 14 november 1851, sida 2

ma, omisstänksamma Therese, men jag egei ej mer något hopp .. . detär förbi... förbit Säg mig allt! Jag ber... jag besvär digt Jag vill försöka... men sätt dig först åte i soffan, Claös!... jag skall lemna dig rum, Nej, min The . . . älskade syster , . . rör di; ej! Du hvilar bättre och beqvämare i denn ställning; om du tillåter sitter jag så här vic dina fötter... jag får då se som jag vill dina klara, vänliga ögon.n Therese smålog vemodigt, ,Du är en artig bror, Claös,, sade hon, mången äkta man i det mindre,v Icke om han älskar sin hustru som jag min syster,, hviskade ryttmästaren, men ar tighet är 1 alla fall en orätt benämning på all hvad som kommer från hjertat — Vill dr skänka mig ditt förtroende, dyra Therese?n Han lutade sin kind mot kanten af Theres hufvudkudde och höll hennes hand mellar sina, under det han lyssnade på hennes orc med ett uttryck af djupt intresse och deltagande. Då och då skakade han med harr och ovilja på hufvudet ellor söndertrycktc oförmärkt en frambrytande tår när Theres beskref Sebastians uppförande, men talade hon om sina egna känslor, sitt svikna hopp. sin längtan, sin sorg, då häfdes den sympa:tiserande svågerns bröst af liknande suckar och han förde liksom ovilkorligt gång pi gång den lilla handen till sina läppar och kramade den med en rörelse... ett utseend: som ville han säga: varma barn! jag har er farit allt detsamma . . , jag vet hur det käns! — Han var ju så obeskrifligt olycklig hat sjelf, den ovanlige ryttmästaren med sitt öm ma, deltagande, broderliga hjerta! Nå väl Claös,, sade Thergse när hon slut ligen öppet och okonstladt förtrott honom allt tycker du ännu jag är så lycklig? Tror di