Aftonbladet – 13 november 1851, sida 3

mig — men min hustrus nngdom och hittills oafbrutna helsa skall underlätta er kända skicklighet ... Med er till läkare fruktar jag intet.n Doktorn bugade sig. Det skulle vara min högsta önskan att kunna rättfärdiga herr kammarjunkarns gynnsamma tankar., Troligen gjorde också min skicklige embetsbroder allt hvad han kunde, men — de vådliga följdernas läto ej förebygga sig... Therese blef sängliggande och hade efter ett par dagar förlorat hoppet att bli mor. Hvad den arma led och kände under de långa veckor som sjukdomen sedan varade, anade knappt någon. Hennes ytterliga svaghet gjorde äfven det meddelandet nästan omöjligt, och kammarjunkaren, som i början satt verkligen förvånande troget vid hennes säng, ledsnade dock slutligen vid denna stumma befattning och lät sin plats intagas af — sin syster, den kalla, känslolösa friherrinnan Ebba, som aldrig förut bevisat sin svägerska den minsta ömhet, men vid detta tillfälle tycktes anse för en pligt att vårda henne och aflägsna andras, till och med tant Magdalenas besök. Någon resa till begrafningen kunde naturligtvis ej bli af, men den gamle lagmavnen for i stället, drifven af en oemotståndlig oro och längtan, det fortaste han kunde till Stockholm att sjelf se och höra hur det var med hans kära Therese, som efter modrens död syntes honom ännu dyrbarare. Då han anlände var största faran redan förbi och under hans dervaro satt den unga frun för första gången uppe — ehuru dock ännu så ömtålig och svag, att gubben knappt vågade tala om deras gemensamma förlust; detta kostade visserligen mycket på honom, men allt hvad han för öfrigt såg, gjorde honom tillfredsstäld och öfvertygad att Therese egde alla möjliga