Aftonbladet – 12 november 1851, sida 3

alade suck — jag mår illa... har hufvud ärk och dlu måste förlåta . . . pInte om du genast ernar jaga mig häritånn, infölll ryttmästaren med en röst så brolerligt varm och deltagande, att Therese känle hela sitt missnöje öfver hans smygande inträde försvinna; försäkra mig först om din illgift, derför att jag kom utan att låta annäla mig; jag vågade hoppas att hafva fritt illräde till min syster. Den vackre svågern tryckte ömt och vördnadsfullt hennes hand under det hon nästan medvetslöst satte sig i soffan och lät honom taga plats vid sin sida. Hur mir Ebba?, frågade Theröse mera för att brita tystnaden än af verkligt intresse. aHon sf när jag klockan tio i dag red ut til Fredrikshofr, svarade baronen, men jag tar för afgjordt att hon mår väl. så mycket mer som jag nu förskaffat henne tant Magdalenas angenäma sällskap, hvilken jag trätfade på gatan då hon kom härifrån. Jag nämnde dä att jag eruade mig upp till dig för att fråga om du ej tillät mig att erbjuda dig en ledig plats 1 vär loge, elter jag hö att Sebastian försussmat abonnera, och förlåter du att jag icke afhölls af tants ytterligare uppmaning. som påstod att du kunde behöfva denna recreation efter en lecon:, som hon funnit sig nödsakad att gifva dig. Stackars These! Tro nig: jag har oskså erfarit den didande träbigheten af dessa letonse — de bestås hvar och en som får den lyckan at räkna släigt med tant Magdalena. Men vic aldrig så litet eftersinnande skall du finna att de icke ens äro värda att minnas, längt mindre att förorsaka dig tårar och hufvudvärk. Therese som förut sökt att kulva sina känslor brast vid detta vänliga tilltal ånyo i grät. vAck, Clmös, du bedrar dig, hviskade ho obetänksawmt i sin öfversvallande sorg, det är ej tantt Magdalenas såckrade bitterhet son sållar mim smärta... det är något långt förskräckligare sv. ängsten... fruktan ... at icke ega Sebastians kärlek, såsom jag hoppats och trotil