Aftonbladet – 10 november 1851, sida 3

höga egenskaper. Kronprinsen, som sjelf icke utan framgång befattat sig med poesi, skulle nog gerna sett om han vid mottagandet af hrr Hollanders och Ekeblads poemer haft hos sig någon vän, hvilken gifvit bonom samma räd som konsul Stub gaf kammarjunkaren Pontin i afseende på det italienska poemet, aemligen: kasta det på elden!s och i afseende på den italienska poeten: kör ut honom! Det berättas, att en af hufvudstadens pastorer börjat sin tacksägelse för H. E. H. Kronprinsessans lyckliga förlossning sä här: Ett barn har i natt sett dagens ljus, C. LITTERATUR 7 Tidskrift för Litteratur, utgifven af C. F. Bergstedt... 18351.. Sjunde häftet. (Forts. fr. fredagsbl.) Hr Malmströms afhandling om Shakspeare är af stort intresse, innehåller nya och sjelfständiga ideer, och är affattad med all den klarhet, som är möjlig vid så abstrakta framställningar, som här förekomma. Afhandlingen börjar med en skarp protest emot tyskarnes påstående, att det är de, som återväckt Shakspeares minne och fästat verldens uppmärksamhet vid hans oupphunna och dupphinneligt poetiska storhet, hvilketbr M. visar ej vara fallet, hvarvid tillfället äfven begagnas, att gifva den tyska romantiska skolan, som i Sverge fick namnet: fosforism, en allvarsam upptuktelse. Hr Malmströms eget omdöme om Shak9 speare är ganska karakteristiskt och skall utan tvifvel frappera mången. Det förtjenar meddelas i sin helhet. Pätagligt synes oss i alla fall att Shakspeares storhet är hans storhet såsom dramaturg, att den ligger i hans makalösa förmäga att, ledd af en divinatorisk insigt af menniskohjertats doldaste rörelser och deras mest förstulnainre sammanhang, i få men träffande drag genom dialog och i synnerhet genom handling mäla karakterer med sanning, styrka och äskädlighet, och kombinera en dramatisk handling till ett fullständigt helt förmedelst samverkande krafter, som nödvändigt betinga hvarandra, och af hvilka ingen för bortfalla och till hvilka ingen fär tilläggas, med len dittills oupphunnen enkelhet, sinnrikhet och djupIsinnighet i planen, och att säs j motiv till alla sina dramatiska handlingar alltid välja ett pathos, -som eger ett allmänt menskligt intresse J och en sedlig sanning. Shakspeare var en stor skald; men han var det i första rummet säsom dramaturg: han var en stor romantisk dramaturg, men icke genom sin romanticism utan genom sin universalism: han var en stor romantisk skald; men icke derföre att han stödde sig på medeltidens tradition, utan derföre att han med denna tradition förstod att kombinera en ny tids nya ideer och derigenom blef ett organ för sin tids högsta odling. Vi vilja ej neka att äfven den romantiska skolans skriftställare om Shakspeare uttalat äsigter, som synas öfverensstämma med hvad vi nyss yttrat. Äfven de tala mer än nog om Shakspeares universalitet. Man skall deraf ej läta förvilla sig. Det kan väl vara möjligt att de med sin vanliga oreda i tanken haft en aning om det slags allmänlighet, som vi-velat tillerkänna Shakspeare; men de sammanblandade den då genast med den allmänlighet, som de ville förbehälla ät den romantiska konsten, hvaraf ShakIspeare för dem var om ej den högsta, dock en hög exponent. Shakspeare var i deras ögon universell derföre att han var romantisk; han är det i vära ögon derföre att han är något mer än romantisk; derföre att han iden förgängliga konstform, som tillhörde hans tid, förmädde frambringa skapelser af otörgänglig skönhet och sanning, hvilka kunnat fortlefva äfven sedan menskligheten vunnit den insigt att den konstform, som bestämt deras karakter, hvarken är den enda eller den högsta möjliga. Shakspeare är, sade vi, romantisk; men han är nägot mera; det är detta mera af hans kolossala gestalt, som faller utom den begränsade sfer, inom hvilken vi sade att den romantiska skolans sinne för sann skönhet var linskränkt. Den romantiska skolan kände ingen gräns hvarken för sin beundran eller sitt förakt. Den beundrade Shakspeare säsom en stor romantisk skald, i stället som medelpunkt ocir NO w Ob ot ja hh FRV DO AQ OD lorfeonterk olle emm -AR ä sj k d k e Ih e d S if I IE je s Pp S C ja (a P In R id 8 r S I It le för att beundra honom säsom en stor dramaturg i allmänhet: derföre säg den hos honom ingenting annat än förträffligheter. Äfven de svagheter, som tillhördel hans konstform, romantiken, och hvilken han för in-I gen del saknar, gjordes till föremål för de djupsinnigaste undersökningar, i afsigt att bestämma arten och väsendet af deras skönhet, ty huruvida de voro sköna behöfde ej sättas i fråga.. En stor del af af-I Ihandlingarne om det komiska elementet hos ShakIspeare är full af sädana onaturliga ansträngningar, latt göra det fula vackert och det plumpa qvickt. För skolans öfversättningar hysa vi, säsom sagdt är, alll laktning: öfversättarens beundran för originalet gjorde Ihonom alltid trogen, och han använde lika mycken lomsorg på att ätergifva originalets bombaster och plumpheter som dess skönheter och finheter. Men säl var skolans kritik så mycket sämre. Man förstod ej latt uppfatta Shakspeares ställning till sin tid och sin! publik; man glömde att han framför allt var en skädespelsförfattare och en skädespelare, som ville hafva sina pjeser och sin aktion applåderade. — Shakspeare applåderad! huru platt! huru prosaiskt! huru oromantiskt! Vi medgifva allt detta: vi medgifva att det är en förödmjukelse för konsten att vara beroende af slika biafsigter; men det är en gäng sä, vi kunna ej bjelpa det. Vi kunna ej förekomma, att Shakspeare för 200 är sedan säsom en annan fattig syndig menniska tyckte icke allenast om det stormande bitallet Iför ögonblicket, utan äfven, hvad kanske äfven värre lär, med nöje säg att hans kassa fylldes. Han är ej Istort sämre i våra ögon för det. Han var en prakltisk man, och hade han det ej varit, så skulle vi säkerligen umburit nöjet att i mänga af hans karaktersteckningar beundra dragen af den finaste men, niskokännedom. — Nu vill man inbilla oss att der -Jbombast, hvartill han stundom, ehuru sällan, gör sig Iskyldig, hörer till hans poetiska skönheter, ehuru der sannolikt endast är hans omedvetna gärd till tidens däliga smak, eller kanhända en listig lockbit ät den finbildade del af hans publik, som behagade sig i Euphuismen, den tidens phosphorism: nu vill mar inbilla oss att vissa ordlekar, som äro mindre gvicka än plumpa, och som i trots af alla den nya Shak? speare-kritikens anfäktelser jaga blygselps rodnad på hvarje läsarinnas kind, och hvilka öfversättarne pligtskyldigast — med eller. utan skäl lemna vi nu derhän — göra sig all upptänklig möda att natursanni ) återgifva, — nu vill man inbilla oss att dessa grofva tvetydigheter, som icke ens alltid hafva förtjensten att vara osökta, icke tillkommit af särskild konsideration för matroserna och lärpojkarne på parterren, utan att de utgöra ett obestämbart non plus ultra at lyomantisk humor eller ironi. Och här skall den stackars dilettanten, som dock tycker sig hafva både skönheten och sedligheten j: sin sida då han tvekar att godkänna detta non plus ultra säsom nägot qvickt eller skönt, anses skyldig att taga kännedom om vidlyftiga theorier, som läsaren lika litet kan begripa som deras författare sjelf begripit hvad han skrifvit. Den förklaring, som ligger närmast till hands: denna plumphet, som, om den ej är precist dum, ätminstone icke är qvick, har den hederlige William att skratta; ty han behöfde dess kraftiga handklappningar och var ej nog idealist att förakta dess små Shakspeare låtit undfalla sig för att narra parterren penningar, — denna förklaring duger naturligtvis: icke; den ingår ickei en tysk-romantisk estetik; rej, ädlare, och framför allt begripligare är avt reda sa mm -— ben ar ee EA