Aftonbladet – 10 november 1851, sida 3

och särdeles vacker framställning, . För att inse sanningen häraf, skall man blott behöfwa läsa följande: fäste Män utbreder sig öfver den klassiska skaldekopnstens förträfflighet säsom typisk, mönsterärtådock oupphinnelig. Vi erkänna att vi mer än en gång unnder vära estetiska studier haft anledning att mis:sstänka menniskors uppriktighet. Vi hafva mer än een gäng frägat oss: är det möjligt att man på allvaar, och förslafvad under sina teorier, vill göra Pindarrus till en större lyrisk skaldän Schiller, Sofokles till ken större dramaturg än SHakspeare? — Af hvad vii i det föregäende talat om det subjektiva moment, som ingår i den romantiska poesien, följer med all nödvändighet att den mest subjektiva af poesiens alla arter, nemligen Tyriken, är fill sin natur romantisk, och att den hos de gamle aldrig kunnat hinna nägon hög grad af fulländning. Den lärde konstfilosofen och linguisten mä fritt tala om sin beundran af den poetiska skönheten i Greklands Iyriska poesi, de dramatiska chörerna inberäkhade — vi skola aldrig lätta förmå oss att tro på hans ord. Han kän beunidira denna lyrik af mänga skäl, men icke är det väl deess lyriska skönhet som han beundrar. Helt annat :är förhållandet med det antika epos. Det var de garmles egentliga Skaldekonst. Det plastiska, det objerktiva, det yttre i handling, det formfulländade isköönhet hörer nemligen till väsendet aft denna art af poesi. Också är det i den, liksom i skulpturen, söm de gamle äro typer, äro ouppbinneliga mönster. Om den gamla poesien icke bar nägon sann lyrik, inttet fullständigt utbildädt drama, så har ej heller romawmntiska :skaldekonsten nägot sannt epos. MHvarje pmiodernt epos är i mer eller mindre män lyriskt, occh det är ett fel ien hjeltedikt. Tasso — vi bedja den romantiska skolan om ursäkt för värt kätteri — är i vära ögon lika mycket en pygmå i jemnförelse med omer, som Anaäkreon i jemnförelse meå Bellman. Vid ett räsonnemang öfver det spanska dramat och speciellt Calderon, citeras följande träffande yttrande af Sismondi: .Calderon säger Sismondi, hade i sin ungdom sett. Philip II; han ätnjöt Philip IV:s ycnest; han lefde ännu sexton är under Carl IV:s om möjligt ännu uslare och föraktligare regering. Det skulle hafva varit högst underbart om inflytelsen af ett för mensikligheten så förnedrande tidehvarf icke skulle bafva gjort sig märkbart gällande hos skalden, — 1 sjelfva verket, fortfar han, synes mig Calderon, ehurn afnaturen utrustad med ett skönt Snille och den mest Iysande fantasi, vara just sitt tidehvarfs man, mannen af Philip IV:s eländiga tid. När en nation räkar i förderf, när den förlorar hvad som utgjorde dess företräden, så bar den icke mera den sanna dygdens, den sanna storhetens mönster för ögonen, och den förfaller till öfverdrift, när den söker att framställa detta mönster. Det är i mina ögon Calderons karakter: han skjuter i alla konstens delar utöfver mälet. Sanningen är honom obekant, och det ideal som han för sig uppgjort är städse. vidrigt genom sin brist på, sanning. Hos. de gamla spanska riddarne bodde en ädel stolthet, hvilken ingick i medvetandet om ett ärorikt fädernesland, i hvilken de sjelfva hade en betydelse; men den skrytsamma stoltheten hos Calderons hbjeltar uppbläser sig i medvetandet af fåderneslandets förnedring och sit-egen träldom under andlig och verldslig, despoti, I de gamla riddarnes seder innebodde en berättigad sjelfaktning, som förebyggde förolämpningen och förvissade en och hvar om aktning af sin like; men sedan statens och den enskildes ära oupphörligen lemnades till spillo af ett skändligen förderfvadt hof, ersatte dramatiken den sanna äran genom en egensinnig ömtälighet och snarstickenhet, som, oupphörligen särad, oupphörligen kräfde förfärliga upprättelser, och som icke skulle håfva kunnat göra sig gällande i verkligheten utai att omstörta samhället., — Härtill kan läggas att den gamla fria riddaräran äfven vann en annan er: sättning i den fingerade äran att vara en lydig slat under en nyckfull despot: Hvarvid förf. tillägger: Calderons författarlynne målas, efter Sismondlis mening, bäst af hans Andakt vid Korsets, och dcen må så mycket heldre gälla såsom en exponent ppå författarens störhet, som den romantiska skolan sjeelf så ansett den. Den må äfven gälla såsom mättstovek på den romantiska skolans kritik. Detta skädespeels ändamäl var att öfvertyga den kristliga äskädarern, att korsets dyrkan är tillräcklig för att vara säker om gudomligt beskydd äfven under utöfningen af cde gröfsta brott. Hjelten Eusebio är en blodskändare en röfvare, en mördare af profession, men som : alla sinn ogerningar bibehåller sir vördnsad för det kors, vid hyars fot han blifvit född, och h af han bär ett sftryck vid sitt hjerta; jä nån upppe reser ett kors på alla sina slagtoffers grafvar. -— Hans syster Julia, som tillika är hans frilla, och soom är: ännu liderligare och grymmare än han, delar liikväl hans vidskepliga vördnad för korset. Slutliggen dödas han i en strid emot soldater, som hans egcen I fader anför; men Gud uppväcker honom äter, på diet att en helig man mätte höra hansbikt och derigenom I bereda honom inträde i himmelriket. När hans syster skall gripas och straffas, fattar hon tag i korset och lofvar att gå i kloster — och se dä höjer sig korset i luften och sväfvar bort med den skändliga varelsen, Gud vet hvart, i stället för till tukthuset. Den ständaktiga Prinsen, är mindre oförskämd men icke mindre katolsk. En portugisisk prins bifver tillfångatagen under ett krig med Araberna i Afrika. Den afrikanska monarken fordrar Portugisernas fästning Ceuta i lösen för sin fänge. Portugals konung är benägen att göra detta medgifvande; men fängen sjelf nekar att gå in derpå, ty han föredrager fäderneslandets fördel framför sin egen räddning. Han blir då behandlad med härdhet; men de svåraste pröfningar kunna icke rubba hans ständaktighet. Slutligen dör bän afelände i sitt fängelse. Denna handling är sedlig: huru pass dramatisk den är, vilje vi ej nu undersöka. Försoningen eller förklaringen är katolsk. Den bestär deri att den ständaktige prinsens välnad ställer sig i spetsen för Portugals armå och leder den till seger öfver de otrogna, och hans döda kropp, en helig och undergörande rellik, utlemnas åt Portugiserna säsom den enda och tillräckliga vinsten af deras seger. Den mystiska Tförsoningspunkten är här säledes ett — kadaver ). Nå väl! det är då dessa blodskändande mördare Joch skökor, som i dödsstundens ångest klänga sig T fast vid korset för att undandraga sig vedergällninIgen, — dessa pietistiska helgon å la Spagnoletto, som framställa sig på scenen, höljda i lumpor, emacererade af de vidrigaste sjukdomar och krälande af ohyra, — dessa gudaktiga hjeltar, som i sitt sista boppas på att Gud skall unna dem en plats i sin himmel för de många kyrkors skull, som de i lifstiden ät honom uppbyggt ) — det är dessa vederstygg liga, estetiskt innehållslösa skepnader, som Schlegel vill att vi.skolataga i utbyte mot Shakspeares lefvande, fullblodiga, sedligt-kraftiga gestalter. Den:a alstrakta gudaktighet, som godtgör de rysligaste brott och laster, hvilka en debaucherad fantasi kan uppfinna och -mensklighetens afskum utföra det är den som skall icke blott ersätta dramats lefvande och konkreta innehäll af sedlig handling, utan äfven uttränga det för (att sjelf. säsom n högre: form usur pera dess plats: — Sahnerligen, öm Schlegels poc ska paradis är uppfyldt af sädant spanskt-dramati slödder, så må det i all evighet vara tillstängåt. fö . den protestantiska vitterheten... (Slutet följer.) tl; Jfr Sismondi Litterature du Midi. Cap. Calderon: ) ie . v RÄTTEGNÅGS. och POLISSAKER. t! Det af kongl. sekteteraren Johan Carl Hellbrg mot ansvarige utgifvaren åf Det Tjugondesjette Xttoobladet, notariew Jonas: Gustaf. Noråqvist, instända mälet. avgäende.å skilliga nummer af nämnde tidning, hvilka skulle innehälla för hr Hellberg förklenliga tillmälen, förevar i dag pä rädstufvurättens 5:te lafdelning. I stämningen. som upplästes, vyrkades anlj