Aftonbladet – 10 november 1851, sida 1

SS OMAR OO WW BUUl SV je MEMRAR RIVS TR rikes lugn, att dessa beslut måtte godkännas. Vi hade blifvit bemyndigade att hos Österrikes kejsare framställa våra önskningar och äfven att bedja honom bevilja våra fjettrade bröder i Österrike deras rätt. Vid denna tid rådde ovisshet och tvekan i alla länder, utom detta, hvilket, sedan det genomfört ett aktningsvärdt samhällsskifte, fann grundsatserna för detsamma tillräckliga till åstadkommande af hvarje nödvändig förändring. Hos oss var sålunda allt lugnt, under det att hela kontinenten annars var i rörelse. Styrelsen tvekade att medgifva våra rättmätiga fordringar. Jag instillde mig sjelf i det kejserliga palatset och tillkönnagaf för kejsaren, att om han vidhöll sin -tvckan, kunde man icke ansvara för följderna, wider de skakningar, som då ridde i Europa. Det svarades mig att våra fordringar skulle godkännas, så framt endast Wien kunde hållas lugnt, och Habsburgska huset icke skulle synas hafva blifvit tvingadt till rättvisa. Uct var ett af de sällsamma profven på omskiftena i menniskolifvet, när jag, en ödmjuk son af det blyga Ungern, råkat i den ställningen att hålla Habsburgska husets öde och alla dess kronor i mina händer. Jåg svarade: Varen rättvisa mot mitt fidernesland, och jag skall skaffa fred och lugn åt Wien... Man låfvade det, och inom tjugofyra timar var äfven mitt löfte uppfyldt (Högljudt. bifall); — och inför den eviga Guden, som skall fordra ansvar af min själ — inför historien, händelsernas oberoende domarinna — kan jag säga att Habsburgska huset är mig förbundet för beståndet af sin dynasti (Skallande bifallsrop — Tremendous cheering). Slutligen vanns styrelsens fastställelse till grundlagsförslagen. Men medan vi uti ett rum mottogo kejsarens löften, rådslog erkehertiginnan Maria, nuvarande konungas moder och den förres syster, i ett amat rum med Metternich, om utvägar att komna ifrån. dessa löften (Hör, hört). Nägra veckor sednare kom konumen till Presburg, då jag var prernierminiser; en ställning, som blifvit mig åtvungen; ty jag kan åberopa den allmänna kännedonen af mitt lynne, jemte mina fienders så äl som mina vänners intyg, såsom vitsord på att J2g alltid betraktat myndigheten som en bördu. Innan afresan till Wien, för utverkandet af godkännelse af lagen om ansvariga ministrar, talade jag inför folket i Presburg; jag tog min olycklige vän Ludvig Bathyany vid handen och sade: sFöreslån icke mig; denne måste blifva. Ungerns förste ministerpresideent! — Han vägrade, så framt icke jag villle ingå jemte honom, och sålunda måste jag (Hör, hör!) Några få dagar efteråt reste sig Sexrvierna, uppviglade, som det visade sig, gonom kamarillan i Wien. De togo till föreviändnivg att den del af Ungern; som de innehade, var genom gamla urkunder förlänad åt dem. Detta förnekades af ingen; men de yrkadee att de måtte politiskt fröndras från Ungern och utgöra ett särskildt banat. Emellertid, coch fastän dettå banat bebos äf.1 300000 memnniskor, utgöra Servierna sjelfva j mer änBe00v0, talande det valackiska språket; den åtterståcende millionen talar tyska. Den styrelse, hvars 1edamiot jag var, märkte-att ett försåt läg hur under, och ansåg sig böra hämma resningen; jag bör dessutom erinra att ett ibland Metternichs förnämsta politiska konstgrepp var den ena nationens förtryckande med den xndras tillbjelp. En hel krigshär togs ut ur vårt land och förlades dels till Böhraen, dels till Italien, medan vi i Ungern hade att kämpa mot tyskar, kroater, polackar och valacker. I spetsen för uppresningen stod banen af Kroatien, och insurgenterna förklarade sig: slutligen . oberoende. — Vi, Ungerns ministrar, anhöllo nu om. konungens bifall till riksdagens sammankallande, i ändamål att skaffa utvägar till insurrektionens hämmande; och när konungen gaf befallning om sammankallandet, stod jag, Ungerns af konungen. utnämnde minister, bredvid erkehertigen palatinen (Hör, hört) Konungen flydde till Inspruck, dit en deIpwation anlände, inbjudande honom till Buda, med tillit till folkets rättsinnighet. Vi Iåfvade att försvara honom mot hela verlden — och Ungrarne hade ådagalagt sin förmåga att försvara hvad de låfvat att försvara. (Bifall.) Jag stod äfven bredvid erkehertigen palatinen, när han uppläste -konungens högtidliga kungörelse, hvari Kroaternas och Serviernas tiiltag förkastades och hvari H. M. tillkännagaf att han gifvit: sina ministrar i Ungern befallning att qväfva uppresningen. I samma kungörelse uppfordrade han sitt trogna parlament 1 Ungern att uppbåda en krigsstyrka och ombesörja medel att. utföra kriget. Det var jag, som vid riksdagen framställde propositionen härom; men jag hann knappast yttra några ord innan mitt tal afbröts genom enhälligt bifall till propositionen. Under tiden ingick den nyheten från Italien att slaget vid Custozza var vunnzt och att styrelsen i Wien nu befann sigi tilfälle att taga i betraktande medien att krossa Ungcerrr. Till Jellachich, som nyss förut hate blifvit af konungen förklarad för en upprosstiftare, utfärdades nu af konungen en prokamationy i hvilken konungen uppfordrade hinvom at tåga emot Ungern. H. M:t kallade honom sin vän, och säkert gifves ingen hederlig man i verlden, som kan klandra det (Hör, hört). Jellachich kommed 30600 man. Men vi slogo -honom. Två armeer och en gcneral föllo i våra händer, ehura hela vår krigsstyrka var en landstorm, väpnad med liar. Jellachich: bad nu öm en vapenhvila; den beviljades på två dygn. Fan bröt sitt ord och undkom; vi förföljde honom. Jag var då. konseljpresident, men: ministeren hade resignerat derföre att riksdagen blifvit upplöst innan statsanslaget blifvit uppgjordt, hvilket var grundlagsstridigt, emedan grundlagen stadgar att riksdag ej må uppÖösas dessförinnan. Till denna grandlagskrönkning lade konungen utnämnandet af Jellachich., af samme man, som han förklarat för en frörrädare,