Aftonbladet – 7 november 1851, sida 2

rig Väg, hvadan ogillandet af berörde åtgärd erde häller ett sken af laglighet, så länge som det nådiga beslutet synes afse att bevara formens helgd. Härvid är dock att märka, att landst. höfdingen i Örebro hade, derigenom att han r-ej inhemtat landskamrerarens tanka i ämnet, af för honom utestängt möjligheten att i laglig ko form anmäla sin reservation, d. v. s. att få sp), ) densamma förd till det protokoll, som vid öfan verläggningen bordt, vid nu inträffade fall af 1skiljaktiga åsigter, blifva fördt. Formfelet rlåg således å landshöfdingens sida, ej å landskamrerarens, hvilken genom sin till Kongl. Maj:t insända besvärsskrift gjort anmänlan om ett maktmissbruk, en öfverträdelse tt af lagliga former, som ofelbart bordt föranleda sf) till åtal mot landshöfdingen, så vida här i landet vore vanligt att högre embetsmän, när de missbruka sin makt, derföre blefve tilltalade. Landshöfdingen har väl nu genom den ekongl. resolutionen fätt ett godt ryggstöd till 1-Sitt försvar; men vi tvifla mycket att, i häng)delse den af Ständerne utsatta väktare tillla-! garnes skydd, justitieombudsmannen, sin pligt nlikmätigt, anställde åtal mot landshöfdingen, Å någon domstol skulle anse sig gezom berör1de, i administrativ väg tillkomna resolution, förhindrad att fälla landshöfdingen till ansvar. Posttidningen har emellertid alldeles föra smått att begagna den i den klandrade resoMlutionen använda skenskälet att landskamreraJrens reservation var innefattad uti en särskild Jtill Kongl. Maj:t ställd underdånig skrifvelse. a Posttidningen tolkar rent ut den Kongl. reso;lutionen så, att landskamreraren förklaras oJberättigad fordra att hans skiljaktiga mening, ,Iskulle vid det underdåniga förslaget biläggas.! Denna åsigt är dock så tydligen vederlaggd juti kammarkollegii utlåtande, den är så rent. Jaf stridande mot all embets-praxis, mot hvad; i allraänhet i fråga om landssekreterares och! llandskamrerares reservationsrätt varit antaget Joch brukligt, att man måste vara fullkomligt Tillitterats, i den mening det ordet användes , Jom domare och embetsmän, för att kunna 4 fästa något afseende vid samma åsigt; och. Posttidningens patroner lära troligen ej vara. I mycket tacksamma för den hala is, på hvilken tidningen, genom denna tydning af det Kongl. beslutet, bringat dem. i Vidare har Posttidningen yttrat, att de an4 dra tidningarne fortfarit att i denna sak uppt ,träda med ett skarpt klander, likasom gällde det ett förbiseende af lag och författning elc ler någon fara för samhällets rätt och bästas, I ). Härtill svara vi lugnt: ja, frågan gäller verkI Tligen allt det som Posttidningen nämnt. Att t Ilag och författningar bhfvit förbisedda har ree dan kammarkollegium, före det Kongl. besluk tet, vitsordat; och svårligen kan Posttidnina gens auktoritet jemföras med detta kollegium, 5 Ihvilket embetsverk äfven måste antagas i denb na fråga mera sakkunnigt äfven än den konr selj som tillstyrkt beslutet, och inom hvilken b få torde haft tillräcklig insigt i det civila emsi betsmannaväsendet för att kunna anses lika d kompetenta till frågans bedömande, som de, I hvilka inom kammarkollegium yttrat sig derTY öfver. För samhällets rätt och bästa är det fö fara, då Konungen, genom ett sådant beslut p som det ifrågavarande — hvilket till och med SJ innehåller säsom en allmän föreskrift, att, landssekreterares och landskamrerares serskil? da meningar ej böra åtfölja landshöfdingens — för framtiden kan afskäras från möjligheD ten att, uti de hos Hans befallningshafvande tv anhängiga frågor, inhemta yttrande af dem fe hos hvilka den egentliga erfarenheten och emiq. hetsmannaskickligheten återfinnes; ty man kan svårligen förneka att ju en och annan af landshöfdingarna stundom visat sig sakna den känla nedom i embetsmannaväsendet, den lagkunpe skap, ja ofta den omdömesförmåga, som kan v! gifva deras personliga utlåtanden något värde. kh Då konungens befallningshafvande skall n? yttra sig i frågor som erfordra kunskap i allkc män eller speciel lag, i uppbördsväsendet elk2 ler dylikt, månne fjerdedelen af våra landspå höfdingar är i stånd att derom kunna författa ett antagligt utlåtande? Sådant kan ej vänup tas, så länge hoftjenstemän och militärer beny fordras till landshöfdingar; och den som har an den ringaste kännedom om det arbete, som til för en med vanliga juridiska eller kamerala 5f kunskaper utrustad person erfordras för att a vinna skicklighet uti de göromål som tillhöra! re blott den enes, landssekreterarer.s eller lands-!ter kamrerarens, fack, skall lätt inse nödvändigVi heten deraf, att denne tjenstemans votum ej lin blir förqväfdt och undanhållet konungens kuna skap, för att i stället låta landshöfdingens, ej tro på sakkännedom grundade, utlåtande ensamt log qvarstå. I en sädan befordringsfråga, som en: den i Örebro, tillkommer dessutem att landslin; kamreraren är i första hand och innan någon vi. ;rsättningsskyldighet för landshöfdingen infur räder, ansvarig för kronofogdens uppbörd,laf ivadan landskamrerarens åsigt i denna sakins ör få en ökad vigt vid valet mellan de sövar sandes personer. Derest höge embetsmän, då de beträddes gel ned bristande duglighet eller väld, eller lik-tre öjdhet i tjensten, genast utan förskoning afsg kedades, vore det ändoek af vigt att de unjr lerordnades yttranden ej förqväfdes. Afhuru hy nycket större vigt är det ej då, om en såej i unda komprometterad embetsman, till följe gra f rådande konsiderationssystem, får tjena qvar hur ntingen till dess han uppnår pensionsåldern ae ller till dess han åstadkommer någon sådan dra, klatant skandal, att hans afskedande ej länbyg re kan undvikas. och På detta sätt anse vi oss hafva visat att de tägt f Posttidningen ifrågasatta faror verkligen öro KN ör hand, och att Postiidningen således mera ort kadat än gagnat den sak den velat försvara. gäl nu hela Teater. of Till Mindre teaterns gårdagsrepresentation,l!ran å Tartuffe skulle förekomma, voro alla bil-afyd etter utsålda. Det gamla mästerstyckets åskå-mer ande gjorde publiken stort nöje. Pjesens dist .omiska sidor senterades allmännast; dock om ar det allt en och annan spektatör, som medan lvarligare intresse följde den djuptänkta ut-ldige ecklingen af hycklarens karakter — en skiljem ring, af hvars förträfflighet man skall kunna juta så länge hypokriter finnas här på jorårbe en, och sådana skola alltid finnas, af ett! la so or T rv oo 2, PAN dra, a