Aftonbladet – 6 november 1851, sida 2

så mycken möda sökte att innesluta i sitt hjerta, men hvilken emot hans vilja undslapp honom så ofta han fattade pennan för att skrifva mig till. : En dag, då hr Champ!ouis var frånvarande, kunde Lucien icke längre tygla den passion som rasade uti hans bröst. Då han icke kände sig ega styrka att lemna det hus der den qvinna bodde som först kommit hans hjerta att slå, och hviscken han älskade ända till afguderi, beslöt Lucien, att begå en oförsigtighet som skulle för alltid för honom stänga hans välgörares dörr. Han tog derföre ett steg som åtminstone efter hans egen tanke skulle beröfva honom hr Champlouis aktning och derigenom oåterkalleligen tvinga honom att öfvergifva ett hus der han aldrig, kunde återvinna sitt lugn, och der hans närvaro altid skulle blifva störande tör den mannens lugn, hvilken han vördade som en far. Hänförd af sin olyckliga passion och kanhända närande ett dåraktigt hopp vågade Lucien en dag att för madame Champlouis tillstå sin kärlek. -Han gjorde denna bekännelse uti så häftiga uttryck att den unga damen deraf förskräcktes och ansåg sig böra genast lemna Paris och uppsöka sin man som vistades på sina egendomar i Bretagne, Lucien föll i förtvifian öfver denna hastiga afresa, helst som han trodde ändamålet dermed vara att underrätta hr Champlouis om det djerfva steg han tillåtit sig. Ian såg sig redan belastad med denne mans hat och förakt, hvilken han förolämpade genom en passion som den stackars gosgen nästan ansåg för blodskändande. Söndersliten af samvetsqval, hvilka han förgäfves sökte bortrisonera, tog Lucien slutligen uti sin förvirring ett förtvifladt steg. Redan sjelf -myndig, beslöt han att afstå från den hedrande baria som låg öppen för