Aftonbladet – 5 november 1851, sida 2

RR gare ökad genom det sorgliga ställe der hon befann sig, antog för hvarje ögonblick en allt mera allvarsam karakter. Den moraliska krisen utöfvade en häftig verkan på hennes fysik och oaktadt de ymniga tårar hon fällde och som vid dylika tillfillen alltid medföra ;n helsosam lättnad, var madame Champlouis rära att få en nerfattack. En omständighet, som vi nu gå att berätta, påskyndade derjemte denna upplösning. I samma ögonblick som madame Champlouis nästan qväfd af suckar vände sig om, likasom för att hemta litet frisk uft, varseblef hon på få stegs afstånd en ung svartklädd man, hvars ansigte utvisade en ljup sorg, stående framför en enkel grafvård. Vid åsynen af denna främling, hvilken utan ;vifvel likasom hon kommit för att besöka någon älskad varelses sista tillflyktsort, kunde madame Champlouis icke beherrska den rörelse som denna oväntade uppenbarelse förorsakade henne. En hastig rodnad purprade nennes ansigte som hon skyndade att dölja med sina händer, under det hon sakta framnviskade dessa ord: Det är han! O min Gud! det är hant!, Men den genom detta igenkännande förorsakade sinnesrörelse, i förening med den svaghet hon redan förut erfor, framkallade en kris, som den mest energiska vilja icke förmådde bekämpa. Madame Champlouis kände sina srafter försvinna; en dödlig blekhet be äckte hennes ansigte, hennes hjertas slag blefvo långsammare, ett moln betäckte hennes ögon och efter ett fåfingt försök att samla de flyende lifsandarne fattade bon med da:rande hand tag uti jerngallret, drog en svag suck och nedfull afdånad vid foten af sin mans graf, Främlingen som af grannlagenhet dragit sig några steg tillbaka framskyndade hastigt vid det skri, som undslapp madame Champlouis. Efter att hafva utan att erhålla något svar