Aftonbladet – 5 november 1851, sida 2

så att den som icke desto oftare besökte kyrkogården hade ganska svårt att återfinna och igenkänna den graf han sökte. Madame Champlouis behöfde derföre nära en half timme för att återfinna sin mans grafvärd, som var ganska enkel och derigenom bevittnade den ödmjukhet som under hela hans lefnad utgjort ett af hufvuddragen uti den aflidnes karakter. Ehuru knappt ett år gammal bar denna blygsamma grafvård redan märken efter tidens iwverkan. Rosten hade angripit jerngallret, som till och med var på några ställen nedbrutet af dessa förhatliga våldsverkare, som icke en gång skona de dödas hvilorum. Sjelfva grafstenen, som var af hvit marmor, var öfverdragen med ctt lager af mossa, hvarigenom grafskriften blifvit nästan fullkomligt utplånad, och de kransar af immorteller som prydt grafven voro längesedan förstörde. Sjelfva platsen som ifrån början varit ordnad till en parter, der små med buxbom omgifna sandgångar bildade ett kors, var nu helt och hället ödelagd. Parasitvexter, nässlor, tistel och törne kämpade med hvarandra om den inkräktade platsen, under det att af de fyra magra i hörnen planterade tallarne redan tvenne blifvit uppryckte af vinterstormarne; hos de begge andra åter igenfann man den sjukliga grönskan hos trånsjuka vextalster, som hålla på att dö ut af brist på safve och skötsel. Denna grafvård framtedde för granskarens jga en bedröflig, om glömska vittnande anblick, Mad: me Champlouis kände sig äfven vid åsynen deraf intagen af en djup bedröfvelse, hv:lken hos känslofulla personer alltid gifver sig lift genom tårar, Liggande på knä framför grafyen gret hon bittert, under det hon anklagade s8:g rör otacksamhet; och hennes smärta, ytterli