Aftonbladet – 5 november 1851, sida 1

denna inre röst, hvilken menniskan ropar till sin hjelp, då hon är kallad till räkerskap inför sitt samvete. Nej nej,, sade den unga enkan, det finns ingen otacksamhet uti verlden som kan förliknas med min och jag skulle ännu mera förstora mitt fel, om jag sökte till att försvara det; nej, nejs, fortfor hon med liflighet, jag vill icke återinträda i stora verlden. Det är sannt att min sorgetid är slut oc att jag således uppfyllt det allmävna bruketss fordringar, men detta bruk är imfördt af dem, som haft intresse uti att åberopa det... och sådant är icke fallet med mig.n Då madame Chemplouis blickar i detta ögonblick händelsevis föllo på den länstol det hennes balklädning lig, utropade hon, i der hon betraktade sin mans porträtt: Nej, nej, jag vill icke mera bära denna klädning. I detsamma drog hon häöfigt på den uti hennes alkov hängande klocksträngem. Ett ögonblick derefter öppnades diörren och bennes kammarjungfru inträdde. Madame har ringi? frågade hon.. Jax, svarade madame Öhamplouiss, hvad är klockan ?s Klockan är tolf, madame.x ,Bär genast in frukosten, jag vill gå ut. rJan, återtog den unga damen, jag vill i dag besöka min mans graf för att afbedja mitt fel och sedan vili jag säga farväl åt de nöjen till hvilka jag i går låtit mig hänföras., Sedan madame Champlouis intagit sin frukost, som hon låtit: servera i sängkammaren, satte hon sig till sin toilette. Några minuter derefter inbar kammarjungfrun en elegant morgonkostym, ny hatt och ny klädning, allt nyss hemtadt från en berömd modekrämerska. ! ;Hvad tänkte ni på, Julie,, sade madama