Aftonbladet – 3 november 1851, sida 2

vinnar är en uppfostrarinna för slägtet: hon r det i nästan alla lifvets förhållanden. Såom maka, syster, vän eller älskarinna utöfar hon ett obemärkt, men djupt inflytande å mannen, och det är hon som hos sig sjelf ch honom skall vårda och värna den sedga renhet, hvilken är vilkoret för all kraft i fvertygelse, vilja och handling. Man må ej vända att vi fordra för :mycket af henne; on har af Försynen i rikt mått emottagit dana stora egenskaper, som hennes värf räfver. Men känner hon, eller vill hon käna, vidden af sitt ansvar, storheten af sin betämmelse, omätligheten af sin segerbelöning? Jet är frågan. Det är kristendomen som gjorde qvinnan ri; men denna befrielse är, liksom så månen annan af dess gudomliga läror, ännu blott 1 hälften blifven förverkligad. Medeltiden ch dess prisade ridderlighet omgaf henne ned en dyrkan, som dock i grunden icke var nnat än en gyllne slafkedja. Den nyare tilen har väl sönderbrutit helgonskrinet, hvari won satt fängslad, och flyttat henne ut i lifret, men ännu snarare såsom en älsklig lyx, n ädel försköning, än såsom en Jikaberättisad bundsförvandt i lifvets strider, dess segar och nederlag. Hennes uppfostran har också blifvit inrättad derefter. Hon skall inaemta blott hvad som är nätt, behagligt och örskönande; ty det solidare vetandet, den allvarligare tankesysselsättningen anses menig för det fina, onämnbara och flyktiga behag som man plägar kalla qvinlighet. Mam har härvid alldeles förbisett, att då mannen af naturen fick förmågan af abstraktion, sträng: bevisning och synthes, erhöll qvinnan sittintuitiva skarpsinne, sin varma fantasi, och alla. öfriga anlag, hvilka lika väl, ehuru på annan väg, kunna föra henne till moralisk förädling genom vetandets allvar, Huru utvecklas nu dessa anlag, och huru uppöfvas de praktiska fallenheter som slumra inom hennes själ? Hon har af mannen lätt sig att anse sig sjelf såsom en intagande leksak; hon vet, eller tror sig veta, att hon blott genom förslagenhet och beräkning i smått kan vinna och bibehålla det inflytande öfver honom som hon eftersträfvar, och det är efter denna politik, hvilken språkbruket stämplat med ett namn det vi ej vilja upprepa, som hennes uppfostran inrättas. Men nej: vi göra den alldagliga qvinnouppfostran alltför mycken ära med att anse den anlagd efter någon plan, vore den aldrig så dålig: det är modets heliga gudom som här stiftar lagar och skipar rätt i högsta instans, hvarifrån ingen vädjan tillåtes. Modet vet bäst huru en bildad qvinna skall vara. Liks om modets tyranni pålagt oss drägter, hvilkas skönhetsfattiga enformighet skulle hafva varit lika vidrig för våra naturligare förfäder, som den skall synas barbarisk för våra mera bildade efterkommande, likaså har det i qvinnowvildningen infört en tvångslag för de mest olikart.2de anlag, behof och lefnadsvilkor, hvars en formighet och — skönhetsfattigdom af efterverlden ej torde få en blidare dom. Det är icke längre fråga om att genom kunskaper af en viss art försköna äd!a individuella anlag: det är heroismen att ej rygga för en pedagogisk tortur, under hvilken alla andra suckat. Vi älska vett och förfining, men ej förvridning. Vi finna en ädel könstbildning hos qvinnan intagande, emedan naturen i så många fall rikt utrustat henne för de bildande konsterna. Vi tala ej emot språkstudier, emedan hon har stor naturlig lätthet att lära språk, emedan dessa: studier 1 sig sjelfva äro eller kunna vara bildande, och emedan de öppna ovärderliga utvägar till sjelfbildning genom läsning af främmande litteraturalster. Men vi tadla ämnenas enformighet och bristen på valfrihet, hvarigenora ärven de mest olikartade anlag måste lära samma saker; och ännu mer tadla vi det tidoch andemördande sätt hvarpå man vanligen bens NaN VAsingurg FYI WU till roxko samhet re a själens ädlaste krafter. och. aldrig leda till hjertats öfvertygelse. Huru: liten är i sjelfva verket behållningen af en. sådan uppfostran, hvars förträfflighet i allmänhet består i att göra det minsta möjliga intrång på det naturliga förståndet och så litet som möjligt utplåna traditionerna från fädernehemmet. Afven här står bildningen utanföre och ointresserad för lifvet. Vi tänka oss en ung qvinna, af medelklassen t. ex., som utan någon särdeles fallenhet genomgått den moderna bildningskursen, inlärt det mekaniska af konsterna och det lexikografiska af ett par språk, dertill litet allmän historia och möjligen något af det man i pensioner så naift kallar filosofi: — vi tänka oss den unga qvinnan med en sådan utrustning färdig att inträda i lifvets allvar och möjligen att nedstiga i vilkor, som stå illa tillsammans med arten af de sysselsättningar hvarmed hon hittills; uteslutande befattat sig. Väl kan hon fråga sig, om hennes omdöme blifvit ötvadt, hennes synkrets vidgad, hennes sedliga väsende stärkt och befästadt för alla de nya pligter som vänta henne. Vanligen finner hon sig i saknad af denna ädlare själsbildning, medan hennes ytliga kunskaper, som oftast äro glömda efter några få veckor, blott tjenat att ingifva henne leda för den :husmoderliga kallelsen i inskränktare vilkor. Hon har lärt sig att behöfva allt och umbära intet. Den ringare medelklassen, isynnerhet i städerna, som så gerna efterapar de bättre lottade i alla deras olater, har en sorglig erfarenhet af detta system. Vi skulle kunna ytterligare bevisa detta sita nästående och Sdagalögga hur dot klara