Aftonbladet – 1 november 1851, sida 2

H... Jag satt här så vemodig, innan ni kom; mitt lif syntes mig så tryckande och äfven gagnlöst för andra; men jag hade orätt, om det förunnas mig, att något lugna ert lidande hjerta. Ingen bör anse sig för en alldeles öfverflödig länk i menskliga handelsernas stora kedja, oaktadt man dagligen erfar att i enskilda tall och just det, hvarest vi tro oss nödigast och oumbärligast, vi lättast kunna undvaras och snarast ersättas.v Ett drag af bitterhet, men ännu mera af onämnbart vemod lekte här omkring munnen på den ädla ladyn och en tår stal sig i hennes dunkla, ännu eldiga öga, som hon hastigt med handen betäckte. Det låg vid närmare betraktande ett uttryck af så djup sorg, så mycket smärtsamt upphfvadt i det fina, bleka ansigtet på Lucies nya väninna, att man gripen deraf, icke egde mod att opåkallad vidöra sår, som man såg skulle blöda vid linlrigaste beröring. För intet pris hade Lucie velat det, och lady H.... liksom blygdes won öfver den ovilkorliga rörelsen, sade efter n längre paus: Vi äldre predika alltid för ungdomen om sänslors undertryckande och förfalla dock så ofta sjelfva i dylik svaghet! Men har sedernera ingen friare infunnit sig?, frågade hon ifledande. En ung läkare begärde min hand; men då ag icke älskade honom, kunde han icke erålla den., Nå, hädanefter skall ni nogare pröfva och edan besluta.n Härvid uppsteg lady H.... och Lucie ledagade henne ända till hennes närbelägna hus, jer en betjent väntade, för att föra henne ppföre trappan. Jag bor här och mitt namn är Alice H. ...?, ade hon vid afskedet och tryckte hjertligt