Aftonbladet – 1 november 1851, sida 2

icke Lucie. Lady H.... hade icke inbjudi henne, utan blott sagt: att hon hoppades, at de skulle återse hvarandra, och det syntes fö) Iden blyga flickan icke anledning nog, för at intränga i ett förnämt hus, der hon icke visst ,huru hon skulle blifva emottagen. Mera är en vanlig felslagen förhoppning fördystrad Lucie; väl hade lady H.... ingenting lofva henne, men hon hade dock räknat på ati blifva lika så ifrigt af henne uppsökt som hon Isjelf längtat efter ögonblicket, då hon åter ,kunde företaga promenaden till parken. Så var hon förmodligen redan glömd, och äfven Inu hennes lott att älska mera, än hon blef älskad. Under dessa sorgliga betraktelser begaf hon sig hem. Men denna hennes förmodan var orättvis; ty med samma tillförsigt, som Lucie väntat lady H....s återkomst till parken, hade ock denna hyst samma hopp och hade ofelbart kommit dit, om icke sjukdom derifrån hindrat henne. Ett recidiv af det onda, af hvilket hon länge varit lidande, förde henne ånyo till sjuklägret och med oro tänkte hon på Lucie, hvars bekantskap hon sjelf just nu så gerna fortsatt, då den mark, på hvilken hon utsått förmaningarnes frö, var så friskt tillredd, igenom det förtroende hennes deltagande ingifvit den unga flickan. Efter andra åtta dagar gick Lucie ännu en gång till parken; men äfven i dag var lady . icke der, och åter igen infann hon sig vid hennes hus, — men eåg de gröna gardinerna som förut nedfällde, och trodde nu att ladyn var bortrest. Redan ämnade hon hos någon i grannskapet göra sig härom underrättad, då lady H....s betjent syntes i husporten. Glad skyndade hon till honom, men erfor med smärta, att ladyn var sjuk och att man var högst orolig för utgången. Hon bad nu betjenten säga ladyn, att Lucie