Aftonbladet – 24 oktober 1851, sida 2

NN rr ooo — -—-— —vore mycket stor. , invände Bengtson beänkligt. Här var fördömdt slipprigt och halt. fortor Arnold. som, svängande med käppen öfrer hufvudet för att återvinna jemnvigten, helt frivilligt åkte utför berget, hvilket regnet rjort ännu glattare. Min bror, var så god och akta dig! Der ere är en liten källader och kärrig mark, opade Bengtson varnande; men det var relan för sent; den stackars Arnold plumsade detsamma ned ända till knäna i dyen nedom berget. Åh, det var för obehagligt! Bror blef säkert våt om fötterna, fortfor han i bekymrad ton och räckte den förargade Arnold sin käpp för att komma upp igen. , Våt om fötterna? Jag står ju i vatten inda till knäna. Det var ett fördömdåt kärr du har här, min kära vän. Räck mig din hand, Richard; jag är icke i stånd att få fotfiste i den här förbannade lerbottnen. Ändtligen efter flera ansträngningar, som linge blefvo fruktlösa genom min oemotståndliga skrattlust, hvilken beröfvade mig all kraft att dra upp min stackars vin, lyckades Arnold komma upp på berget, och ännu skrattande ryckte jag honom med detsamma ned med mig på andra sidan, der en stenig och otäck ladugård vidtog. Emellertid hade vi kommit ned med sådan fart, att vi skrämt upp en hel hjord af får, som nu msade förbi oss, hopträngda i en !skock, med förvirrade blickar och stänkande upp ett regn at smuts öfver oss 1 förbifarten. I ,Min Gud, hvad landtlifvet är angenämt! Man skyndar ifrån den ena njutningen till Iden andra-, sade Arnold fc ut och slog smutsen af sin hatt. Jag ämnade svara, men ett höst skrik hejdade mig, och då jag såg upp taun jag väl värd ännu uppe på det olyckliga berget, kull: