Aftonbladet – 23 oktober 1851, sida 2

år hafre-åkrarne icke kunnat mogna, har i en trädgård derstädes vid väggen af ett hus aprikoserna mognat i tusental. Läget lärer dock varit ovanligt gynsamt, så att de haft på samma gång skydd mot norr och vester, samt deremot varit öppna för solen i söder. LITTERATUR. kast lill sist fvels.syslom fir Sverige saskilda lanitbästafveln. M. LerYon. Ett rit blesvara åtskilliga af de frågor i vs frosti g, hvilka förekomma till diskusswe 2id Femte Allm. Landtbruksmötet i Örebro. Få bland de skrifter, som i sednare tider utgått till upplysning i ekonomiska och statsekonomiska ämnen, torde kunna mäta sig med denna lilla brochyr i de -svårförenliga egenskaperna af rikhaltighet och klarhet på samms gång, inom ett så trängt utrymme. Det är också blott med den fullkomligaste sakkunskap — teoretisk och praktisk — som en författare är i stånd att skrifva en sådan bok. Hvad hr L. skrifvit förtjenar derföre att läsas. och Jäsas om igen, af statsekonomen såväl som landthushållaren; och ej blott att läsas. men begrundas och tillämpas, till allmänt och enskildt gagn. Men äfven för den förut profane är förf:s uppsats så lärorik och underhållande, att sannolikt ingen skall finna den tid bortslösad, som ägnats åt bekantskapen dermed. De frågor, som förf. valt till utgångspunkt för sin undersökning, äro följande 3: I. Hvad är det som hitintills lagt största hindret i vägen för hästafvelns allmännare fram gång hos oss; och hvilket är det kraftigaste befordringsmedlet för vinnande af lyckade resultater i denna afvel? 2. Hvilket hästslag bör anses bäst passande hos oss till bildande af en för åkerbruket och skjutsväsendet tjenlig häststam? 3. Kan produktion af stora vagnshästar — Carrossierer — blifva ett lönande föremål för hästafvelsföretag i Sverige, och hvar finnes en konstant häststam, som, till produktion af eti dylikt hästslag, skulle vara mest passande at göras hemmastadt hos oss, såväl i afseende pö duglighet för ändamålet, som billigt inköpspris, och minsta svårighet att erhålla? I afseende på första frågan uppräknar förf. två brister, såsom hutvudsakliga hinder mot hästafvelns förkofran i Sverige: brist på kun-. skap om hästafveln, och bdrist på tycke för hästen. Öfver den förstnämnda bland dessa brister erinrar författaren, bland annat: Saknar hästafvelidkaren de nödiga förutgående kunskaperna i ämnet; så kommer han, om han ej annars är ett crieles lyckans barn, att göra misstag. oro l ktevnu ut sila icke efter beräkning, och missnöjd nl I g. flörsäljningspriserna, upphör han att föda 1: a star, under påstäende att den saken ej lönar i. Hela orten genljuder af samma pästäende i långliga tider -och detta så mycket gällare, om producenten i sin ort är ansedd för en annars kunnig och förståndig landthushällare. Ett motsatt förhällande föranleder den kunnige hästproducenten i sin ort: han är der ett exempel till hästafvelns fördel, som man finner mödan värdt att efterfölja. Beträffande åter det bristande tycket för hästen, torde man icke nog kunna förorda följande behjertansvärda framställning af författaren: ; Det är visserligen sannt, att man ofta upptäcker ett visst slags tycke för hästen hos vår allmänhet; men detta tycke inskränker sig för det mesta till beoägehheten att skoja med honom. Att finna nöje ati ett vänligt omgänge med honom, en njutning uti hans värd och skötsel, en fallenhet för att fröjda sig ät att se honom befinna sig väl; det är något, som hos allmänheten sällan förekommer. Merändels an;es hästens ordentliga skötsel besvärlig; den betraktas som ett pjunk, det man gerna vill slippa ifrån till så godt köp som möjligt. Belätnast är man medeatt få traktera hästen ungefär på samma vis, som vanlizen sker med dragoxen. En utläial3i hippologisk författare skildrar hästafseln säsöm landthushällningens poesi... Ouaklig ban häruti rätt. Betraktandet Ht de unga häs YT ander deras utvecklingsperiod — ifrån det de såsom fölungar barnsligt förnöjda: åtfölja mödrarne och ses dermera säsom yngslen leka och fröjda sig. ät lifvet samt slutligen presentera sig fullt utbildade med kraft, mod och sjelfständighet uti utseende och skick — gör onekligen ett mera estetiskt intryck på den för naturens sköpheter känsliga menniskan, än betraktandet af nägot af de öfriga husdjurslagen. Ocksä tyckes den poetiska känslan för hästen vara sä godt som medfödd hos de flesta menniskor. Detgifves få barn, som ej äro roade af att se hästar, och för en eldig gosse innebär ägandet af en häst en hellycksalighet. En häst och att rida utgör hans förtjusning, den han ock tidigt nog tillkännagifver genom manövrer med käpphästen. Märkligt är, att de flesta hästar tyckas göra afseende på barnen och äro under ledning af dem vida medgörligare än annars. Högst sällan hör man att barn lidit mehn af någon häst. Emellertid. är detiför den reflekterande husdjursvännen ett verkligen sorgligt factum, att finna den i mönniskans första barndom så tydligt uttalade känslan och tillgifvenheten — merändelsför: husdjuren i allmänhet men hästen isynnerhet — ieke sällan ganska tidigt utplånad. Man här svårt att finna nägon annan orsak till denna företeelse än en eller annan brist i den uppfostran barnet egnas. Det gifves t. ex. få skolor — om någon — der barnen allvarligt få veta, att djuren äro menniskans medvarelser Här i verlden och att husdjuren äro våra samhällsmedlemmar,: nyttiga för oss likasom vi för hvarandra, samt att hvarje missbruk af den förmäga att beherrska dem; som försynen skänkt oss, är ett fel, för hvilket vi torde komma att stå till ansvars. utien annan verld. En dylik lära; i bruk vid värasfolkskolor, skulle — jemte sin egenskap att vara moraliskt bildande — äfven verka på det uppvexande slägtet till förmån för husdjursskötseln. Säkert är också bristen på en dylik lära en betydlig orsak till de misshandlingar, dragdjuren sä ofta äro utsatta för och till hvilkas hejdande sällan en mensklig röst höjer sig; hvilket icke heller är att undra på, då den i alla fall oftast finner sig overksam till följe deraf, att sambällslagarne icke framte en enda rad, som stämplar djurens misshandlande säsom brott eller fel. Nog vore det önskvärdt, att menniskokärleken till hästen en gång hunne sä långt hos oss: att, när den trogne tjenaren framleft sina NBT ; Om jag mins dem. Åh de-voro allt för em In Ut TT AK vARKAG 0 ÅÅ mv bivradd