Aftonbladet – 23 oktober 1851, sida 2

jer sitt snille, sitt hjertas tankar, sin heder, sin kärlek, sina känslor, sin stolthet, och om någon ville ha den, och beta!te den bra; så sålde man äfven sin själ. tminstone är jag öfvertygad att den, hvar om jag nu vill tala, utan särdeles betänkande skulle ingått på en dylik spekulation, i synrerhet om han kunnat förvandla den i drank Her guano. En af mina akademikamrater, betydligt äl Ire än jag, vid namn Bengtson, fick hastigt len beklagliga underrättelsen att hans herr far ned döden afgått. Han sjelf bief i följd deraf den enda och yckliga arfvingen till en rätt vacker egendom. Följden blef att han, som då redan var 27 ir, gaf Upsala — der hans medelmättiga förstånd icke vunnit någon särdeles förkofran — för hin i våld, köpte sig ett helt hästlass med landtbruksböcker, blef medlem af östgötha hushållssältskap och reste hals öfver hufvud ned för att taga egendomen i besittning. Förliden sommar gjorde jag, i sällskap med Arnold S., en af mina vänner, en tur genom Sverige, och som jag altdeles skulle passera förbi det ställe der den fordna kamraten bodde, så — eluru jag aldrig haft några särdeles sympatier för honom — föll det mig in att nelsa på honom, så mycket mer som jag läst itskilliga tal vid landtbruksmöten, förträtliga sön och utomordentliga upptäckter, som han sifvit allmänheten del af. Dessutom hade hans rykte som råtionel landtbrukare och verklig patriot hunnit mina öron. Har du icke lust, Arnold, att besöka den der Bengtson, Östgöthen, som vi så ofta hade roligt åt i Upsala, han skall bo här i trakten,, — sade jag och vände mig till min reskamrat. — Vi kunde kanske få skratta lika mycket åt hans landthushållning, som vi förr gjorde åt hans verser, mins du-dem?,