Aftonbladet – 22 oktober 1851, sida 3

bland de evigt sailas SySsKkOnSkara. Slitas skola en gång alla banden, Som oss fjettrat här vid jordens grus; Men deruppe i de sälla landen Återknytas de i Fadrens hus — Der skall jordens sorg och saknad slutas Och blott sälla fröjder evigt njutas. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Spåqvinnan. Med hustru Sophia Fredrika Fredriksson, häktad och tilltalad för att hafva bedragit åtskilliga personer och tillnarrat sig penningar och effekter, under föregifvande att hon, förmedelst signeri,, kunde bota sjukdomar och genom spädom uppdaga förborgade hemligheter, fortsattes förhöret i dag uti poliskammaren. Poliskommissarien Jonsson anmälde, att tilltalade Fredrikssons uppgift om sin bostad vore med sanna förhällandet öfverensstämmande. Hennes man är fiskaren Fredriksson, med hvilken hon sammanbor vid Liljebolmen. Nu uppträdde ytterligare 2:ne af hustru F:s patienter, nemligen näringsidkerskan Maria Sopbia Pettersson, boende uti huset N:o 22 i Hornskroken, och hennes piga Beata Hammarstedt. Pettersson berättade, att hustru F. inkommit till henne och uppgifvit sig vara frän Lappland samt att hon kunde bota gikt. Hustru P., som en längre tid varit plägad at gikt, hade förklarat sig villig undergå kuren. Efter uppläsande af ätskillige böner, framtog F. en gul pung och begärde en sedel ä 10 rdr rgs, hustru P:s vigselring och en silfverslant äå 16 sk. bko. Dessa lades i pungen, som hängdes å P:s bröst. Uti 9 dygn skulle li pungen bäras ä bröstet, men i all tysthet; ja, P. förbjöds att tala om det ringaste för någon, icke ens för sin egen man; ty om sädant skedde skulle kuren ej lyckas. Om mannen frågade hustru P. hvad hon hade för en pung på bröstet, skulle hon svara: blott för gyckel. Hustru P. hade uppfyllt hvad henne blifvit tillsagdt och kunde ej ana nägot bedrä-s zeri, emedan hon hvarje dag känt på pungen och funnit allt naturligts. Efter 9 dygns förlopp hade pungen blifvit uppsprät tad, dä den innehållit en messingsring, en grön papperslapp och en tullstämpel af tenn. Pigan Hammarstedt berättade, att då hon fått höra ! att Fredriksson skulle bota matmodern, och hon sjelt hade gikt i ena axeln, uppmanade hon F. att äfven bota sig. Hon förklarade sig likväl icke hafva räd att betala något, hvarpå den förmenta spågumman invändt: Vär herre Jesus Christus gick ikring och: botade fattiga utan ersättning, och det gör jag med.js Tjugofyra skilling hade dock mäst krypa fram förl: inköp af 1 jungfru bränvin och 1 qvarter öl, hvilket blifvit sammanblandadt i en butelj, och hvarvid H. skulle badda sin axel. Efter att hafva läst öfver axeln, aflägsnade sig Fredriksson, och sedan hadelj: hvarken Pettersson eller Hammarstedt sett henne förr än nu. Fredriksson nekade till angifvelsen; hon hade väl ofta varit inne ä Petterssons krog för att köpa bränvin, men icke vidare. Målet uppsköts nu tills om fredag och Fredriksson äterfördes i häkte. Knappt hade dock förhöret blifvit afslutadt förr än anmälan gjordes för poliskommissarien Rönnström,l. att Fredriksson redan för 2:ne är sedan på enahanda sätt bedragit förre packhuskarlen Ling. En ofärdig sämre klädd karl hade inkommit ä krogen Länna vid Göthgatan, hvarest Linds hustru då idkade krogrörelse, och berättat att han varit plågad af bensär, men blifvit bäde väl och skyndsamt botad af en lappgumma. Hustru Lind hade dä yttrat: Min man har i mänga år varit plågad af bensär, skicka hit gumman, så skall det fås drickspengar. -— Dagen derpå hade också Fredriksson mycket rigtigt inställt sig och bör jat kuren, uti enrum med den sjuke Lind. En gu trehörnig pung hade blifvit framtagen. Enligt F:s! uppgift skulle det ena hörnet å pungen föreställa jorden, det andra vädret och det tredje vattnet. Pö begäran hade Lind lemnat F. en grön 10 rdr riksgäldssedel, hvilken hon instoppat i pungen, som hor hängt å Linds bröst. Ett glas vatten, hvari åtskillige kärnor blifvit lagda, blef ombundet och stäldt under Linds säng. Sedermera mäste den sjuke, i sällskap med Fredriksson, ut på promenad och ovilkorligen passera 3 rännstenar. Efter att F. bade läst ätskillige böner, uppmanades Lind att icke tala on det ringaste för nägon person, ej ens för sin hustru, l: förr än efter 9:de dygnet. Sedermera hade F. begär: och erhållit diverse effekter, under föregifvande att de ! skulle offras. Detta mäl förekommer äfven om fredag, då ny ransakning angäende dessa bedrägerier företages. — I gär förevar på rädstufvurättens 6:te afdelning ett mäl, som genom sin mystiska och invecklade beskaftenhet väckte ett serdeles intresse hos de talrikz ähörarne. En på ängfartyget Esaias Tegner blanc. besättningen anställd yngling, Gustaf Andersson, 211. är gammal, stod nemligen tilltalad för stöld af 27: rdr rgs, hvilka söndagen den 14 September blifvit från bagaregesällen R. tillgripne. . Mälsägaren berättade angäende förloppet vid stöl-l: dens föröfvande, att han ofvannämnde dag på aftol. nen kommit gående på Munkbron, ätföljd af nägrs bekanta, i hvilkas sällskap R. under dagens lopp inta-l, git ätskillig förtäring, med anledning hvaraf ban, l; som vore ovan vid starka dryckers förtärande, befunil nit sig i ett, som han sjelf medgaf, upprördt tillständ. Då de på Munkbron mött Andersson och en annanl. af besättningen på Esaias Tegnör, vid namn Brewitz, hade R. skiljt sig vid sitt sällskap och i sitt upp rörda tillständ gifvit sig i språk med Andersson oci Brewitz, hvilka häraf funnit sig nägot stötta och bedi R. lemna dem i fred. S. äter hade bedt dem icke misstycka hvad han sagt, utan anmodat dem att med honom intaga en sup, för hvilket ändamäl de begifvit sig till ett traktörsställe, Hvita Hästen vid Store Nygatan, der förtäring också intagits. Dä R. upp: tagit plänboken för att betala, och dervid visat, att han hade större sedlar, hade värden på stället rädt honom att skilja sig vid sitt sällskap, men R. hade icke aktat härpä, utan alla tre ätföljts till ett kaffehus på Köpmangatan, der ytterligare förtäring intägits. Dä R. här skolat upptaga plänboken för att betala, hade han märkt att bäde penningar och plänbok varit borta, och just i detsamma hade Andersson z och Brewitz aflägsnat sig och varit försvunna, då R. sprungit efter dem ned på gatan. — R. hade nägra dagar darefter skaftat sig underrättelse hvilka hans sällskapare varit samt anmodat styrmannen på fartyget att hafva ett vaksamt öga på Andersson, j! hvilken han misstänkt för stölden. Då fartyget någon tid härefter legat i Jönköping, hade styrmannen fätt höra, att Andersson tappat er summa penningar af 195 rdr rgs, hvilka straxt tillrättakommit, och hade han härom underrättat stadsfiskalen, hvilken anmält saken för magistraten, ditl! Andersson blifvit uppkallad. Magistratens öfver för-! höret hällne protokoll, som kommit rädstufvurätter tillhanda, upplästes nu, och inhmetades deraf, att Andersson till en början uppgifvit sig hafva vid enl! föregående resa fått ofvannämnde 195 rdr i bref sig tillsände frän en person, som hällit auktion ä qvar-lätenskapen efter hans aflidne fader och att denna summa utgjorde hans arfslott; men sedan Anderssons syster blifvit hörd och upplyst, att fadren efterlemnat högst obetydlig tillgång, hade Andersson slutligen bekänt, att han stulit penningarne frän en bagare ils Stockholm. Det märvärdiga var, att Andersson, som hvarken syntes förhärdad eller dum, utan uttryckte sig på ettå tydligt och städadt spräk, helt och hället förnekade, att han varit inställd för magistraten i Jönköping. Han hade endast i närvaro af en stadstjenare undergätt förhör hos stadsfiskalen, för hvilken han aldrig! uppgifvit annat än att penningarna voro honom till-It höriga, men stadsfiskalen hade det oaktadtlätit häkta honom, hvarefter han med fängskjuts blifvit hitförd.;S Ordföranden föreställde den tilltalade, att om detjti ock skulle kunna antagas att han fätt penningar frän fi den person han uppgifvit, och att han vore oskyldig 9 till stölden, han skulle ljugit på sig sjelf, då hanj vidgätt brottet. men Andersson fortfor att neka, så