Aftonbladet – 22 oktober 1851, sida 3

garna blifvit ordentligen lagade, hvarken med större klappersten eller med sämre torfjord in förut, svanjagten vid Skanör haft ungefär samma resultat som vanligt, landtbruksmötena punktligen inträffat på sagdan dag, marknaderna likaså; med ett ord sagdt, länet har icke tvinat af sorg och längtan, utan lefver förunderligen vid godt mod och friska krafter., Enhvar som enfaldigt dömmer efter facta och icke är hemma i den högre administrativa metafysiken, drager häraf den naturliga slutsatsen att ett län ganska godt kan draga sig fram med sin landssekreterare, sin landskamrer och sin öfriga landsstat, utan att precist någon hofmarskalk låter sina ljus brinna i sresidenset,. Liksom längesedan den opinionen synes hafva en gång för alla djupt rotat sig i allmänhetens öfvertygelse, att stiften skulle kunna hjelpa sig passabelt nog fram i denna vanskliga verld förutan biskopsembeten, har man här en ny anledning till den oförgripliga bemärkning att länen måhända likaledes skulle kunna stå sig, betala sina skatter och ändå förkofra sig, utan landshöfdingar. Vi se det ju framför oss att det går verkligen an! Hans Maj:t Konungen sjelf tyckes vara af alldeles samma mening och lugnt lita på att Malmöhus icke sjunker under tiden, ty eljest skulle han naturligtvis för längesedan sett i nåder till oss och skänkt oss en upprätthållare och en hjelpare för de på egen hand hjelplösa. Men, invänder någon, det är dock icke nog med att ett län jemt och nätt står sig, det måste gå framåt, det behötver någon, som från sin högre ståndpunkt och med sin öfverlägsnare politiska och administrativa blick kan ge initiativet till ständiga förbättringar. till en rask utveckling i alla riktningar, någon som eger i sin hand icke blott att gifva nya helsosamma impulser, utan äfven att realisera en god plan, att mäktigt och afgörande drifva fram till ett mål; kort! det behöfver en försyn, — hvilken kallas landshöfding, är kommendör minst af nordstjernan, och åtnjute: 10, 135 å 20,000 rdr i lön och emolumenter. — medan landssekreteraren och landskamreraren endast äro redskaper, nödvändiga och förträffliga redskaper, men dock endast verktyg. Vi låta detta inkast vara värdt allt hvad det kan. Vi förstå att en dylik högre institution kan vara i sig sjelf ganska god, meningen dermed är ingalunda förkastlig; men det blir då en oafviselig fordran att ideen icke skall förfuskas, att icke sjelfva saken förbises eller rentaf bortkastas medan namnet blir qvar. En landshöfding, sådan som han i sjelfva verket borde vara, om han skall vara, skall alltid kunna uträtta ofantligt för sitt län, hav är der i flera fall att betrakta som en sjelfständig konung, han har det friaste fält för sig att uppträda som organisatör, skapare. hans mission är i sanning en den tacksammaste för snillet, erfarenheten, kunskaperna Vi skola för vår del med vördnad möta hvarjc sådan man, hvilken är uppfylld af detta sit högre kall och i utmärkta egenskaper har er berättigelse att stå i spetsen för en provins. men vi nödgas också å andra sidan här, mer än i de flesta andra fall, hålla strängt på grundsatsen pallt eller intetov. Landshöfdingeembetena hafva länge varit betraktade som et! slags reträtt i stället för ett maktpåliggande värf, en behaglig hvila i stället för en hög pligt och ett stort ansvar; folket börjar härutinnan, som i mycket annat, få ögonen öppna och en egen bestämd mening, man vill medge att det för landshöfdingeembetena kan ligga en vacker afsigt på botten, man kan föreställa sig att de borde kunna vara af stor nytta och mäktigt inflytande på länets alla angelägenheter, på gången och utvecklingen af det hela, men man kan icke medgifva att idgens realisation består endast i att mönstra beväringsmanskap och inspektera landsvägar. Man räsonnerar: antingen skall en landshöfding vara och dertill må då tagas en man med öfverlägsenhet, med vidsträckta insigter, med omfattande rutin, med blick, med drift, med fyndighet, om möjligt med geni, eller hjelpa vi oss en landshöfding förutan, låta de kuranta ärenderna skötas af landskansli och landskontor, och söka för öfrigt utvägar och hjelp i våra egna krafter, vår egen omtanka. Vi äro alla tacksamma för en försyn, som har makt och vishet att för oss åstadkomma det stora, att förbättra det närvarande och skapa en lycklig framtid — och vi tillstå att nådig landskansliet icke kan ha tid till dessa högre ting, — men om bemilde försyn icke duger till stort mer än att värdigt representera vid en middag för en kunglig person, kunna vi i sanning iumbära densamma och sköta vår lilla verld ör oss sjelfva. Detta kan nu alltsammans vara temligen plebejiskt tänkt och taladt, och på ett sätt, som måhända röjer bristande vördnad för H. M. Konungens och det kungliga husets hofmarskalker, men det torde, när allt kommer omkring, vara en rätt betydlig pluralitets votum, hvilket votum tilläfventyrs i en så passl vigtig fråga, som den närvarande, dock ickel borde lemnas alldeles utan afseende på ort! som vederbör. (Insändt.) Osäkerheten i Calmar län.