Aftonbladet – 21 oktober 1851, sida 2

Fn EEE De Claras hand och sade med öm ton, ehwu skalken lekte i hans blick: Å Söta Clara, jag älskar uppriktighet och går rakt fram. Så gerna först som sist: du har förtjusat mig, jag tillber, beundrar dig; mottag mitt hjerta, tillåt mig att kalla dig min fästmö! Pappa och mamma I visst ingenting deremot., Vi känna ju hvarandra så litet; låom oss först bli närmare bekanta. Tack! det är god början. Det vil säga att vi äro förlofvade! Ja, jag tar den der ringen, du skall få min i morgon. Under förlofningen bli vi bekanta. Skönt! Derpå rusade han på pappa och mamma, omfamnade dem och påstod att förlofningen var afgjord. Pappa och mamma tyckte väl att det gick för häftigt till väga, men de hade redan på förhand öfverlagt och sins emellan öfverenskommit att gynna honom. De ök verlemnade derföre alltsammans åt Clara. sVar icke så häftig, kära Robert. sade mamma; sdu kan skrämma Clara ifrån dig. Hat litet tåamod, låt henne sansa sig.v Ah! jag känner sättet att cröfra ett hjerta. Ingen kan motstå mig! Vi slå vad, tante, inom tre månader äro vi gifta, Clara och jag., Derpå tviflar jag, sade Clara förnärmad. Hvarje morgon uppvaktade han Clara med stora, präk tiga blombuketter, hvarje middag infann han sig, sjöng spelade, pratade och dansade med henne, ryckte upp henne ur svärmodet och drömmerierna med tusende upptåg och tvingade henne att skratta not sin egen vilja. Han lyckades småningom att väcka ry lefnadslust hos henne, tillställde baler, förde henne pi spektaklet, med ett ord, lemnade henne aldrig ro, förr än han ryckt henne med sig i en hvirfvel af nöjen och njutningar. Hon vande sig dervid, fann behof deruti, glömde de beundrade tonerna, som äfven tystnat för lingesedan, och redan dansade hon ånyo och hängde med sinnlig berusning vid sin nya fästmans arra och log med t välbhag åt hans gyckel, men uppsköt ännu att ge sit( bifall tilllysningen. (Slutet följer.)