Aftonbladet – 20 oktober 1851, sida 3

utan äfven räcker dem sin kraftiga arm till understöd uti deras strider mot väldet, räheten och förtrycket,! för menniskorätt, upplysning och frihet! Låtom oss i denna önskan dricka en skäl för frihetens land, för Amerika, och för allt hvad detta namn innebär! Lefve Amerika! Härefter upplästes följande af en anonym författare (Hnr) meddelade verser: Skall allt det herrligaste jorden eger Förtrampas af barbarens fräcka väld? Skall sanningens och mensklighetens seger At mörkrets lömska anslag blifva säld, Hvar blomma, som på frihetsträdet knoppas, Bli sköflad af ett brottsligt öfverdäd Och folken — som sin högsta sällhet — hoppas En sparsam lycka af tyranners näd? Se dig omkring bland Europas riken! Frän mörka taflor slöjan undanryck!... Se, hur despoten och hur republiken Förena sig till frihetens förtryck! Säg — höjde derför du trefärgad fana Och stred sä manligt, Frankrike, för den, Att dina egna söner skulle bana En blodig väg för tyranniets män? Hell eder, klassiskt minnesrika trakter! Dig, mängbesjungna land kring Tiberns väg, Der hoppets stjernor gå som trogna vakter Kring sekelgamla minnens tysta täg! Hell dig, Italiens folk, som ej får vara Hvad förr du var — ett fritt, ett frejdadt folk! Ditt bästa blod — o ve! — du mäste spara At våldets bila och åt svekets dolk. Om i min harpas toner kunde klinga Mitt hjertas heliga och varma glöd, At Ungerns ädla folk jag skulle bringa En säng, som mäktigt genom verlden ljöd. Men ack! förstämd är harpans ton; — jag eger, Jag liksom andra, endast tärars gärd: Som förr, vid Balders fall och mörkrets seger, Stär nu på nytt i sorg en häpen verld. Hvad? gråta alla? Har Utgårda-Loke Bevekts till tärar ock vid Balders död? Hörs ej ett jubel af de verldsligt kloke, Som ljuder hänande vid folkens nöd? Ja, jublen! — Folket blöder, krossas, tiger, Förtrampadt utaf väldets legohjon, Men frän de ödelagda fälten stiger Ett hämdens verop upp mot himlens thron. Välan! J stolte segrare, — sä jublen! Berusen eder af triumfens glöd! En dag kan komma, dä den ryska rublen Och bajonetten bli ett uselt stöd. Den röda monarkien, den glupska draken, Må rasa hejdlöst nu med blodigt gap, — Snart mensklighetens genius, städse vaken, Skall kräfva en förfärlig räkenskap. Må dagens meningar och tycken vackla Som sträet, böjdt af hvarje vindens flägt, — När häfden lyser med sin sannings fackla, Ej brottet skylas kan i fager drägt. Den visar hvarje orättfärdig vinning, I skepnad af ett gräsligt nederlag Och sliter lagern ifrän segrarns tinning På vedergällningens sublima dag. rm Lr XC re benet om ata ft — — JA -— Ack! ej förgäfves då j kämpen, stupen, J folkets riddersmän, du lilla hops! Den qväfda sucken utur fängseldjupen En dag förbytas skall till segerrop. Fastän de mogna längsamt, edra skördar, En herrlig frukt de bära dock en gäng. Då, tacksam, menskligheten Eder vördar Och firar, i sin starka frihetssäng. Hvilka verser slutades med en skål, föreslagen af mag. Sohlman, för ,alla de foik, som under dessa sednaste år kämpat för sin frihet och nationalitet! Till sist uppstod magister Bjursten och deslamerade följande verser till skålen för Wwinnorna. Hör, huru stridens vreda äskor skalla, Se, huru lågan slår mot himlen opp! Som strän för lian ljusets kämpar falla, Ack — ett martyrium var deras lopp —De tappra sig till dödens offer viga I blodig offerskrud mot väldets liga. Ej tänka de på jordens arma fröjder, Ej tjusas de af verldens tomma glans; Dem locka ärans solbeglänsta höjder, Der ryktet bjuder dem sin segerkrans; Och oförstädd af verldens falska därar Gär deras bana fram — i blod och tärar. Oeh hän och hat har tiden rikt att skänka Martyrerna, som föllo för sin tro; — I fjerran ether dock de stjernor blänka, Der de förevigades andar bo; En gång gär stjernan fram ur molnens dimma ; Och klar för är, som stunda, skall hon glimma. Dock — skär, som Cypria ur vägen hastar Och skön, som hon, ännu en stjerna ler! Likt mänsken ljuf — sin kärleks glans hon kastar Kring kämpen, dignande af smärtor ner! — Den stjernan — ack —den hylla vi sä gerna, Vär skäl för dig är bräddad, hulda tärna! Som Cupidoner mänga löjen brinna Uppä din ljufva, friska purpurmund! Och gratierna skalkas der, o qvinna! Dock skönare är tärn i ögats grund, Den dunkla eller djupblå himla-källa, Igenom hvilken hjertats vägor välla. Du var det, som i kampens bittra stunder Så mängen ros i hjeltens lockar knöt, Och genom dig i lifvets brända lunder Så mängen himmelsk arladagg sig gjöt; För kämpen, drickande at dödens smärta Du visat, qvinna, att du har ett — hjerta. Se Ungerns ädla folk — en här af bröder — Nedtrampas nesligt af Barbarer än! Dembinsky flyr och Bathyany blöder, Och Ryska slafvar häna fria män! I landsflykt Kossuth flyr med all den smärta, Som fosterlandets död gjöt i hans hjerta. : Men skyddad af sin kärleks helga makter Och stark i den — hans lefnads engel bröt Igenom fiendernas tusen vakter Och lik en blomma till hans bröst sig slöt Den biltoge fick frid och tröst tillbaka : Hell Ungerns dotter! Kossuths ädla maka! Sä, qvinna! kan du älska, kan du bära Din smärtas börda med orubbligt mod, Lik pelikanen skyr du ej att nära Din kärleks flammor med ditt eget blod! Och mild, som zefirs andedrägt om vären; Du kyler smärtan och du läker sären! SA MM M M MM MM rr mm MM Ft AA kH YA AM -— — —et I PA PM Om ITA sm -—Åt mr — OMR HM ME MI Fr mm AM HH Så vore lifvet, om det ej förgylldes Af strälarne ifrån ett qvinnligt öga, Om det ej värmdes vid ett qvinnligt bröst, En dyster öcken, som af dimmor fylldes, I En iskall natt, der vintrens drifvor snöga,