Aftonbladet – 20 oktober 1851, sida 3

Hvem kan då bevittna att något fattas? Jag!. svarade Ekman lugnt. Ingen annan ? Ingen annan, utom bristen af hufvudbok. Men de måste finnas någonstädes,; och han ref ånyo med förtviflad ifver i gamla packor och skräp, i en skrulbb, så att det blef en tjock damrök i rummet. Fy tusan, tänker bror qväfva mig i hundraårigt dam? Kom hit och sitt, så skall jag tala förstånd med dig. Lugna dig, min gosse. Jag skall säga dig någonting. När jag var här sist, fick jag veta gubbens sista vilja. Du minnes ju att han låtit kalla mig. Vid orden gubbens sista vilja, lugnade sig Carl, lydde, som om han ännu lefvat, och satte sig stilla vid pulpetem På sin plats, midt emot hofrättsrädet, som satt på gubbens. Hofrättsrådet andades på sina glasögon, torkade dem noga, satte dem på sig, snöt sig i blårutig näsduk, snusade ur sin gulddosa, och såg på Carl med en genomträngande blick. Trodde du icke, attgubben skulle testamentera dig alltsammans ?, Aldrig, min nådiga farbror, ty jag vet att haam har en talrik fattig slägt i Skåne. Hans mors systerr gifte sig der med en handlande i Ronneby, som hettte Ola Jonsson, och var en dålig karl, hvarföre min fcosterfar aldrig tålte honom. Jonsson lemnade vid sin döid stor förmögenhet åt sin son Jon Jonsson, men denne var utsväfvande i högsta grad, lefde stort i början, men dog nyligen i elände, och efterlemnade efter sig en son. Min fosterfar ville aldrig se hvarken föräldrar eller son i lifstiden, men han understödde dem med penningar. Sonen, som kallar sig Jonsoni, finnes här i Stockholm; oaktadt han studerat, gjorde han sig, för att behaga gubben, till kryddkramhandelsbetjent, men detta stötte gubben, ty han påstod, att den som bryter af en påbörjad lefnadsbana, för att börja en ny, är en odugling. Likväl är jag öfvertygad, att miu fosterfar aldrig velat beröfva sim enda blodsförvandt det arf som lagligen bör tillfalla honom. Derföre har han icke gjort något testamente, utar går arfvet efter lag, till Jonsoni. (Forts. följer)