Aftonbladet – 20 oktober 1851, sida 2

sta goda är döden, så säger ett vist österländskt ordspråk.v Jag ber om ursäkt, men jag skulle hellre vilja säga att det är bättre att stå än att falla, bättre att vaka än att sofva, och döden icke annat än en bättre fortsättning af hvad man här påbegynt. Det är bra svaradt. Öppna klaffen, så går jag in till gubben., På vanlig tid stängdes boden, och Carl Ekman gick derefter som vanligt in till den gamle, hos hvilken han ännu fortfor att vistas äfven om nätterna, för att vara till hands, i fall någonting skulle hända den gamle. Men när han kom in sade hofrättsrådet: Unga herrn får icke vara i vårt sällskap i qväll, han kan få gå ut och roa sig bäst han gitter. Carl Ekman såg frågande på gubben, som smålog och sade: Det är icke din vana att söka nöjen om qvällarna, men denna gäng skall du lemna mig ensam denna natt. Han gjorde ingen invändning, tog på sig en kappa och gick. Han gissade att gubben ämnade rådgöra sig med hofrättsrådet om sitt testamente, som ännu icke var upprättadt. Den betänketid, som herr Alm gifvit sin dotter, var redan tilländalupen. Utan att vidare bekymra sig om hennes samtycke, lät han sin hustru göra uppköp och tillrustningar till de unga makarnas blifvande bo. Han sparade denna gång ingenting; ty, sade han, sedan är man för alltid af med henne.r Clara gaf föga akt på hvad som föreföll ikring henne, non uppehöll sig nästan beständigt vid sitt fortepiana der non utgöt sina känslor i toner, Hon blef för hvarje dag lt mera svärmisk, och fremmande för verlden, Oakadt alla förfrågn ngar fick hon icke veta hvem den unlerbare tonkonstnären var, och till råga på hennes sorg, rade den hemlighetsfulla musiken upphört att låta höra sig. Det var kanhända någon fremmande konstnär, som dröjt blott en kort tid i den kalia norden, och sedan för alltid försvunnit. —— s