Aftonbladet – 20 oktober 1851, sida 2

VM HM VV VMJMJH rr En lördagsafton, sedan kryddboden blifvit stängd, sutto på hvar sin sida i bodkammaren den gamle och hans fosterson. En stilla lampa lyste för diem begge. En utbrunnen brasa glödde ännu i kakelugnem. Den sednare afslutade veckans räkenskaper, den förre hade sin bibel uppslagen, samt evangeliiboken. Han beredde sig till morgondagens gudstjenst, såsom vanligt, genom att läsa och begrunda det kapitel i bibeln, hvarur evangeliet var hemtadt, samt jemförde de citeade paralel språken, Den gamle ansåg detta som sin ocftergifliga skyldighet, för att rätt kunna uppfatta predikan, utom det att han deruti hade sitt största nöje. Det enda ljud, som hördes uti den fredliga kammaren, var raspandet af den unges penna, och en och annan djup suck ur den gamles bröst. Fostersonen steg aldrig opp från pulpeten, förrän fosterfadren reste på sig. Denna gång dröjde den gamle ovanligt länge, emot sin vana, klockan slog tio, klockan slog elfva, men han satt ännu qvar, fördjupad i betraktelser, Ändtligen upplyfte den gamle sitt hufvud, och vred undan skärmen ifrån lampan, att fostersonen såg hans vördnadsvärda drag belysta af det klara ljuset. Hurn stor,, frågade han, är kassan för veckan? Tretusen riksdaler och tjuguåtta skillinga bankon, svarade Carl, och öppnade sin klaff, derunder de alltid förvarades till lördagsqvällen. — Enligt vanligheen skulle gubben under denna fråga och undfänget svar,sjelf räkna penningarna, som förut blifvit vexlade till större sedlar, och derefter nedlägga dem i den stora kassakistan. Carl uppsteg äfven nu, för att lemna dem, men gubben vinkade sakta med handen, och sade med svagare röst: Sätt dig igen; stoppa penningarne i din ificka, du får dem till skänks, du kan behöfva dem som fistman. Gif din fästmö presenter, det är så verldens bruk, och i likgiltiga ting må man icke skilja sig ifrån denna verldens barn., Men goda morfar, jag ber . . .o -,Tyst, du vet jag tål inga motsägelser, stoppa penningarna i fickan.