Aftonbladet – 18 oktober 1851, sida 2

— I Helsingborgsposten den 11 dennes läses följande, dess redaktion meddelade berättelse: Sistl. söndag dog i härvarande hospital en enkefru Tykasson i sitt 81:de är. Huru traditionen fordom kunde behöfva f4 munnar, för att bära en underrättelse genom när,ra sekler, kan man äfven af hennes exe:mpel inse,, Hon hade länge varit tjenarinna hos rriksrådir.nan Viviea Bonde, född Trolle, den iinnu lefvarnde nöra 80-ärige excellensen Gustaf Trolle Bondes farrmor. Den nu aflidna hade säledes haft en husmor, hwars svärfor R. R. Carl Bonde föddes samma är dem Westphaliska freden slöts (1648). Fru Tykasson tljente sledes — och det ännu då hon var öfver tjugo, är —— hos en enka efter R. R. Gustaf Bonde, som var ärsbarn med konung Carl XII och som, den 20::de af sin ätt i oafbruten följd, ingick i riksrådet för 1!,, sekel sedan. Då denna fru för sin omhuldade kammarjungfru omtalte hvad henne: far hört af sin fader säsom dess ungdomsminnen, uppgick: det till den tid Skäne ännu var danskt; då hon e.mtalte hvad som hennes man hört af sin fader säsom dess barndomsminnen, uppgick det till drott niag Christinas tid, således öfver 200 är. — Enkar Frykasson var länge blind, men den tid hon sett stod ytterst liflig oCh redig för hennes minne, ju längre tillbaka desto redigare. Då följderne af Anjalaför bundet började bli förskräckliga för några familjer i Sverige, säg hon taflor af upprörande, men ganska lärorik art. Den gamla riksrädinnan Bonde framstod i den gamlas berättelser såsom ett ideal af cen kri:sten moder och husmoder både i medoch motgäng. I sina andaktsöfningar sökte och fann hon en källa till stilla sinnesfrid midt under lifvets sväraste storanar. Ofta sade den gamla frun till tjenare, som sintes trötta vid de husandakter, som började och slutade hvarje dag: bereden er nu för den nöd och frestelse, ssom komma ka Had2 Guds ord ej vari min tröst, så vore jag förgången i mitt elände. Den gamla bliinda kunde ej nog tacka Gud för dessa lärdomar ochh välsigna den husmoder, som så lärde. Och hon hade varit läraktig. Den som tecknar dessa rader säg haenne ej sällan, men hörde sällan ett ord, som ej utttalade tacksägelse mot Gud och menniskor, och var gyladare i sin fattigdom, än mänga i den mest afundade Iycka.,