Aftonbladet – 18 oktober 1851, sida 2

AEA NR RE RENSA ASSA en plats som guvernant för tre små lurfhåriga, envisa, fula flickor i Skåne, som äro på långt håll slägt med oss. Deras mor är död, och pappa hoppas kanske att jag skall bli tagen till fru, efter trogen och långvarig tjenst, af deras pappa, en rödhårig, skorrande herre, som är mäkta rik. Skrif snart svar och trösta mig, du är väl bara ett år äldre än jag, men du har varit gift i två år, och är redan sjelf moder, huru kännes det? o. 8. v. VI. Fru Augustas svar till Clara. Kära barn! Du har rätt i slutet af ditt bref, på det öfriga märker jag att jag kan behöfva gifva dig rätt moderliga råd. Dock — att gifva råd, dertill har hvar och en menniska lust, men ingen att följa dem. Hvar och en följer helst sina egna tycken, I stället för attskrifva en lång afhandling huru du bör bära dig åt i dina förhållanden, så skall jag med få ord skildra huru det gått för mig och huru jag har mitt. Jag, liksom du, svärmade för den sköna kconsten när jag var femton år. Jag hade dock icke till förremålZden konstiga musiken, som, om man skall komma rätt in uti den, fordrar att man skall stafva och lägga ihop det underliga not-alfabetet i många år, och således på nytt bli ett litet skolbarn. Musik tycker jag visst om att höra, helst dansmusik i en rymlig salong, der man icke behöfver tränga sig fram när man valsar, och har fritt svängrum; annars fröjdar det mig mest nu för tiden, när jag hör min man blåsa sitt jägarhorn, till tecken att han är på hemvägen. Ack, hvad de tonerna ljuda präktigt ur skogsdungarne, deri han vandrar! Jag, som du minnes, svärmade för poesiem, deklamnerade Tegner, drömde med Stagnelius, gret med Lidrer och kände mig lycklig med Franzån. Sjeltf skrefjag också, som du minnes, rätt rörande och ömmaa qväden, som då lockade tårar ur mina egna ögon och diina. Men nu skrattar jag åt dem, och använder manuskripterna till papiljotter. Jag tackar Gud, att jag sluppit lös ifrån poesien. Jag har egnat mig med alla mina krafter åt mina pligter, åt den friska, vakna verkligheten, och kanske, när jag blir äldre, att jag då, innan jag dör, sjun