Aftonbladet – 17 oktober 1851, sida 2

synnerlugt ar, att ingen at de I Iuellllet Ute mmande tidningar lemnat någon ffnllständig srättelse om huru vid rymningem tillgått. kulle ej vid kansliförhör detta blifvit fulltändigt utredt? Emedålertid inberättas från flera delar af Kalvärtrakten, att folket på landet tagit sig för tt hålla vakt, för att söka i tid värna, sig mot de utkomne bofvarne,: hvilka , naturligtis icke lära genom annat än stölder, rån och åldsamheter kunna uppehålla sig, under föröken att undkomma efterspaningen. — Öresunds-Posten,, som dess utgifvare r Sturtzenbecker under riksdagen lät utkom1a i stort format, men blott en gåing i vecan, har nu åter börjat i vanliga formatet utifvas två gånger i veckan. — Hr komminister Ignell har begärt rum ör följande: Några ord i den religiösa frågan. Ett är är redan förflutet, sedan de äf mig hårstäes hällna Föreläsningar öfver Christendomens Hufvudiror lemnade pressen, utarbetade till en fullständig fhandling öfver alla vår christliga läras väsentliaste dogmer. Att dessa föreläsningar icke skulle nötas med blida ögon af det gällande kyrkliga sytemets anhängare, derpä borde j.g vara beredd. )ckså hafva så kallade granskningar från detta håll cke felats. Hr Bergstedt uppträdde först, tilläggande nig påståenden och läror, som voro till och med i n fullkomligt ordagrann strid mot sjelfva. den skrift, varpå han stödde dem, säsom förut blifvit visadt i tt med Tidskrift för Litteratur bifogadt bihang. En ns. i Postoch Inrikes Tidningar har sedermera upprädt emot dem i ett spräk, som icke förtjenar att benötas med annat än tystnadens vältalighet. Hr prof. Beckman har omsider i Tidskrift för Svenska Kyrkån, sfter en inledning, hvari han säger sig vilja göra sitt bästa uti att uppsöka min verkliga mening, samt göra denna och ingen annan till föremäl för sin pröfning, emellertid icke fullgjort detta löfte bättre, än attjag sjelf för allsingen del, och jag betviflar näigon annan, can blifva klok på tvistepunkterna, men dieremot icke ätit det tryta på insinuationer och slutföpljder, dem ag allsicke kan vidkännas. Att boken ejj tager sig säl ut för en sådan kritik förstås af sig sjtelft. Härpå kan jag ej finna mig befogad att ingå i mägot svaromäl, och jag behöfver det icke heller. Ilngen, som sjelf vill pröfva och begrunda, kan af en sådan kritik föras bakom ljuset. Bokens läsning är sjelf den bästa velerläggning. Emellertid kan det för sjelfva ämnets skull, ej annat än göra mig ondt att se en vigtig och allvarlig sak så behandlad. Stridsfrågornas betydelse undanhålles, men icke destomindre äro dessa af den mest genomgripande vigt. Af uppfattningen af de förenål, med hvilka religionslärån sysselsätter sig, beror icke allenast hvars och ns frid oeh sinnesrigtning, utan ock sedetillständet samt hela det offentliga Jlifvets skaplynne. Lät de begrepp, hvilka religionslä. ran meddelar, vara absurda, icke uthärdande en sund tankes och en vetenskaplig forsknings belysning; och mänga, kanhända de bästa hufvuden och icke sällan ädlaste hjertan, skola med förakt vända sig ifrän dem, och deras lefverne förlorar den höga rigtming och den helgd, som är en frukt af en sann och letfvande gudaktighet. Andra åter, med mindre sjelfsständighet i lynne och tankeutveckling, men med djuppt religiöst och sedligt intresse, förlora sig i mörka, dysttra grubblerier, i drömmar utan realitet och utan praktisk betydelse för detta närvarande lifvet. Om det nu icke låter neka sig, att ju vär tid är rik på företeelser af bädadera slagen, sä väl af otrons som läseriets förvillelser, så synes hvarje arbete, som, vore det ock blott indirekt, bidrager till lösningen af hithörande frägor, i stället för med bitterhet, tvärtorn böra med all välvilja omfattas. Sä är det inom hvaarje gren af vetande och forskning, som kommit till nåägon, sjelfständig utveckling och styrka. Kemistenn, Fysikern och Astronomen hålla hvar och en räkningg för hvarje upptäckt, ja till och med för hvarje nytt eexperiment, äfven om dess resultater behöfva närmarre upplysas och beriktigas. Men i fråga om den högsta af all kunskap, i fräga om kännedomen af Gud och det andliga lifvets väsende och föremäl, är det icke sä. I detta hänseende erkännes öfverhufvud ännu hvarken nägon möjlighet af, ej heller nägot behof af framätskridande. . Derföre har här heller intet steg framåt blifvit taget, som icke länge blifvit förföljdt och förkättradt. Christendomen sjelf blef under loppet af flera århundraden förföljd. Förföljelsekrigen mot reformationens verk äro äfvenledes hvar och en lika allmönt bekanta. Och fastän bättre och renare äsigter i detta fall nu mera gjort sig allmänt gällande inom den protestantiska christenheten, förkättras dock hos oss ännu allt, som går utöfver reformationsseklets ständpunkt. Ja, fastän Bibeln, hvarpå Iman säger stödja sig, uttryckligen betygarr: J skolen förstå sanningen, Och sanningen -skall! göra eder frian, Joh. 8: 32, vidblifver man ännu medeltidens dogm om Christendomens sanning säsom höjd öfver lallt förnuft. På auktoritet skall allt hvila, på auk1 ltoritet skall allt antagas och tros; och allt det som ; I tenderar till att upphäfva detta hierarchiska myndigI hetsvälde samt sätter menniskoslägtet uti verklig besittning af de skatter af ljus ech frihet, dem en sann . Christendom bibringar, kan derföre icke gerna annat än förkättras och förföljas. Jag nämnde naturvetenskaperna, Kemien, Astrono; I mien, Fysiken; och hvar och en vet, att dessa ve-Itenskaper ieke länge stätt på den höga ständpunkt, som de nu innehafva. De äro nu verkliga vetenskaper. De stödja sig på de lagar, som ligga till grund för fenomenerna, och medelst kännedomen af dessa lagar har man kommit till de stora upptäckter, -Isom utgöra vära dagars stolthet och förwäning och el leda till de största förändringar i hvarje hänseende. I Det är dock icke synnerligen länge som dlessa lagar varit kända, eller som man ens haft nägom aning om deras tillvaro. Den tron, att lagar ligga till grund för fenomenerna (för himlakropparnas ställning, rörelse och förhällande till hvarandra, för äska, regn, snö m. m.), betraktades fordomdags. som en hädelse mot Gud, hvilken derigenom skulle hindras uti sin obegränsade fria makt; och ännu i dag höres här och der frän Theologernas läger en genklang af ett sädant föreställningssätt. Föga mer än 200 år äro förflutna, sedan Galilei, mindre stark som martyr än som vetenskapsman, nödgades på sina bara knän afsvärja den villfarelsen, att solen, i förhäillände till vär jord, stod stilla, men jorden gick. Meen den då afsvurna och förkättrade villfarelsen har iieke destomindre nu öfvergätt till en sanning, som hvarje skolpojke vet och känner. Skall anden evigtt förblifva en terra incognita, hvars verkningar nam väl förnimmer, men hvars väsende och lagar. man icke känner? Jag kan ej tro det. Tvärtom, jag är fullt öfvertygad, att den tidepunkt icke kan vara aflägsen då Theologien ifrån en väfnad af satser, antagna på auktoritet, skall öfvergä till en verklig vetenskap. Men underbar är i sanning den föreställning, den jag af hr prof. Beckman ser framkastas, det skulle härigenom friheten gå förlorad, och framförallt ovän a ss VN ve te än i