tad af en ortthodox theologie professor och f.d. phi-4 losophie lectoor. Om, säsom jag pästätt, en menni-s ska, som genoom kristendomen en gäng blifvit väckt!i till medvetanåde af och fått i sigte sitt rätta lif, omöjligt kan vänddartillbaka till ett lif iverldsoch sinnelustarnas tjenast, upphör en sådan attvara fri, emedan medvetanadet af hennes rätta lif ej tillåter henne lefva ett lägree förkastligt? Tvärtom är det en gammal allt ifråna Augustini dagar fortplantad theologisk sanning, att eendast den är verkligen fri, som icke kan annat äni vara andens röst trogen. Vi göra dessutom i hvarjee roman till en fordran, att hvarje personnage, som der framställes, förblifver sin karakter trogen, och antyda på samma gäng, att hvar och en, sä fri han är, dock alltid bestämmes af sitt lynne, sin odlingsgrad samt sina religiösa och sedliga begrepp, och mer sädant. Så outredt de flestas begrepp om frhet mestadels är, sä lärer dock ingen vilja vidgå, tt någon upphör att vara fri, derföre att han handlar i enlighet med det han är till sitt inre väsende. Men nu tilll en sak, som, änskönt i ifrägavarande fall rörande rmig personligen, likväl är af den yttersta vigt för Ihvarje innehafvare af presterligt kall. Professor B. kklandrar och lägger mig ganska strängt till last, att, cdä man tilltrott sig ej kunna afsätta mig; ifrån .embetet,, ej heller lyckats beröfva mig befordringsrätt, jagg icke sjelf nedlägger mitt embete, enär . jag vägat fullfölja protestantismens begrepp, samt vägat uttala mijg mot lärosatser, dem jag ej kan annat än förkasta säsom oförenliga med en sann christendom och med en sann gudaktighets väsende. Det kunde, i förbigäende sagdt, möjligen synas ganska beqvämt, om samma sats, som han här drifver, äfver i andra hänseenden blefve tillämpad. Detkunde tilläfventyrs synas mängen lugnt, om alla, som yrka reformer i borgcerligt hänseende, behagade expatriera sig. Konservratismens anhängare kunde då göra och läta i allo ro hvad dem behagade; men huruvida fosterlandets väll och medborgerliga utveckling på sädant sätt kundte befrämjas, är en annan fräga. Men, säl. ger hr Beckmnan, den grundäskädning, som genomgär mina skriifter, är en annan, än den som genomgär vär kyrkaas ännu gällande bekännelseskrifter. Ja, likasom Galilxei grundäskädning af jordens och solenst ställning och :förhällande till hvarandra var en annarl än den förut rädande, så är ock uppgängen af hvarje omfattande sanning i hvarje hänseende förenad med en förändrad grundäskådning. Men himlen utbrede:: likväl samma stjerneprakt för den, som aldrig hörs talas om astonomi, som för den lärdaste astronom. Så äro äfveni andligt hänseende föremälen för alle kyrkosamfund desamma, hur olika de än i vissa punkter må tolkas och uttydas. Om, säsom professor B. sjelf medgifver, ett praktiskt interesse att göra chri-l. stendomen till en sanning i lifvet och en varm hän-. gifvenhet ät Christus, och christendomen ej kan bestridas mig, behöfver jag icke räka i strid mot mig sjelf, ej helleer ingå på polemikens ömtäliga gebiet, för att som lärare i församlingen främja christlig gudaktighet coch uppbyggelse. Den fördomen har länge herrskait inom kyrkan, jag vet det väl, och ä ätminstone hos oss ännu längt ifrån försvunnen, att,l för att vara en sann och rättskaffens medlem af et: kyrkosamfund, och ännu mer för lärarekallets utöf. ning inom et: sådant, en absolut öfverensstämmelse i lärobegrepp ir nödvändig. Lärare med de mest skiljaktiga äsigte, hafva visserligen länge innehaft akademiska lärostlar, icke allenast inom Tysklands och Danmarks, uan till någon del äfven inom Sverige: theologiska fikulteter och till stor frukt för den reli V giösa odlingen; men ickedestomindre har denna fördom ännu icke hunnit bortnötas. För min del hyllar jag icke denna fördom; om jag det gjort, skulle jag också långt för detta hafva nedlagt mitt embete. — Men denna fordrade öfverensstämmelse ha i sjelfva verket aldrig egt rum, och kan icke heller ega rrum. Allt utbyte af tankar och ideer, all tillväxt i andlig kunskap skulle på samms gäng äfven bblifva omöjlig. Icke andligt Tif, utan endast en absollut förstening och död skulle häraf blifva en följd. Ictke öfverensstömmelse i lärosatser, utan det, att vi haafva kärleken inbördes, har Christus sjelt framställt såssom det kännetecken, hvaraf vi skole igenkännas säsom hans lärjungar. Nya Testamentet omtalar ocksä den ganska häftiga och, såsom hvar och en nu mera inser, ytterst vigtiga strid, som redan i Apostlarnas tid egde rum emellan dem, som, öfvergängna från Judendomen, ansägo sig äfven säsom christna förpligtade till iakttagelse af den Mosaiska lagens stadgar, samt dem, som ansägo sig säsom christna. frigjorde frän dessa stadgars ok, utom andra strider och skiljaktigheter; men längt ifrän att till följe häraf yrka på ett upphäfvande af den kyrkliga gemenskapen, uppmanade tvärtom Paulus, den rationellare äsigtens hufvudman i denna strid, att umgäs med all varsamhet mot de svagare, på det gemenskapens band ej mätte slitas. Förbiseendet af denna sannirg, eller den nyss anmärkta fördomen har sedermea föranledt det, som den store Apostelen var sä ingelägen att förebygga, nemligen christenhetens snderfallande i särskilda sekter och kyrkosamfund; ch jag är öfvertygad, att ju mer denna sanning inse, de skiljomurar, hvilka nu skilja särskilda kyrkoamfund från hvarandra, skola ramla. Fördenskull, ehuru jag lika litet kan erkänna vår kyrkas som hvarje annat kyrkosamfunds läronorm som ett nöjaktigt uttryck af christendomens sanning sädan hon är: i sig, kan jag ej utträda ur kyrkan eller afsäga miig min plats inom densamma. Jag skulle endast hylla, sektnitets förutnämnda fördom, om jag det gjorrde. Vär Lutherska kyrkas symboliska skrifter erkämna heller ingen annan norm för det som bör läras ochi tros än den Hel. Skrift. Denna norm har jag så mycket mer förblifvit trogen, som jag pä denna stödt rmig och aldrig haft nägot annat till syftemäl än att troget framställa och tolka Christendomen, sådan han i den Hel. Skrift är oss gifven. Denna vilja de Symboliska böckerna icke ställa sigl i bredd med eller öfver. De vilja icke vara nägot annat än en framställning deraf, huru den Hel. Skrift blifvit tolkad af de lärare i Guds församling, som då lefvat; men vilja icke vara nägon norm för hvarjel kommande fd. Det är blott mensklig fåkunnighet och oförmäga att bedöma hvad som till andliga ting hörer, som velat göra dem till detta. Uppenbarligen är alltså icke ett oföränderligt qvarblifvande vid de en gång fastställda lärodogmerna, utan tvärtom framskridandw inskrifvet i värt kyrkosamfunds konfessioner. Fröljaktligen är det icke jag som afvikit från vär kyrkkas principer, utan tvärtom de, som vilja förneka den utveckling och det framätskridande, som är så väsenidtligt för allt menskligt lif, och framför allt med hänsyn till de högsta föremälen för all mensklig kuskap. För öfrigt, hvad den grundåskådning vidkomner, hvilken genomgår mina skrifter, så tillhör den ike hvarken mig eller Schleiermacher ensamt. Dengenomgär fastmer hela vär tidsälders allmänna tänksätt och medvetande, och röjer sig imer eller mindr: män hos alla, som hylla den progressiva tidsrigtoingen. Den omfattas af de mest bil dade fromma ibland Förenta Staternas innebyggare och har i alla vär verldsdels protestantiska länder sinå varma anhängare. Emellertid, så mycket jag skulle önska en mer på saken gäende och i en kärleksfullare anda förd diskussion och kritik, har den kritik, som varit synlig, ätminstone det goda med sig, att den bör hindra hvar och en frän ett förhastadt antagande utan pröfning. Häröfver kam jag ej annat än glädja mig. Icke på andras ord, utan på egen sjelfständig insigt och öfvertygelse kran vår tro grunda sig, om den skall vara lefvande, fasst och verksam uti lefvernet. Skall sanningen icke bekräfta sig genom sitt innehäll, utan skall man nödvändigt stödja sig på nägon auktoritet, må man dä heldre gä tillbaka till syndafloden. — En verkställd handling, en utgifven skrift, en uttalad mening är, sedan den offentligen blifvit framÅ rr