Aftonbladet – 16 oktober 1851, sida 2

antal, äfver om de varit sammansvurna mot: varar på två ben i stället för på fyra. Innan. ndra och klara, ochiffrerade bevis framläg. vas på att en mängd enfaldiga personer icke ätit dåra sig af någon fantast eller någon spion, kommer ingen att tro det minsta af hela historien. utan snarare att sätta den på de van-: liga polisqvickheternas lista. i Såsom prof på den vida spridningen aftron. att man saklöst kan. tillskrifva de politiska, flyktingarnes samvaro i London allt ondt som fhörs, har ni utan tvifvel redan förmärkt hvad; H. M. Konungen af Preussen fann lämpligt att offentligen meddela för Der Treubund i Potsdam, nämligen att det just skuile varaj lyktingarne i London, som aldraförst utspridt ;de helvetiska bakdanterierna om-H. M:t, enigt hvilka han framställes som en drinkare, shura han åtnöjer sig med vatten, och att tan vill införa engelsk söndagshelgd, hvilket cke faller honom in; lika litet som han tänker ait jemte sin gemål öfvergå till katolicismen, hvilket är den sednaste af flyktingarne uppfunna skamlösa lögnen.v Så vidt man på afstånd ifrån kabinettspolitiken kan öfverskåda förhållandet, tillskrifves den arma flyktningsskaran i London vida större förmåga, än någon statsman sjelf rimligen kan tro henne i besittning af. Men onekligen är det beqvämt att, när oangenäma åsigter förspörjas här och der på kontinenten, kunna peka på London och påstå dem härstamma derifrån, i stället för att erkänna dem såsom alster af de mera närståendes egen skarpsynthet och omdömesförmåga. Icke mindre beqvämt är det, att hafva dessa stackars flyktingar att skylla på såsom det hufvudsakligaste hinder mot det förtroende mellan styrande och styrda, hvilket, som man förespeglar, skulle göra polismaktens och vapenmaktens anlitande öfverflödigt. Kort sagdt: när allt kommer omkring är flyktingarnes sammanvaro i London det önskansvärdaste svepskäl som kan påhittas för reaktionens mest utsväfvande våldsbragder, och reaktionen skulle icke kunna göra någonting bättre, än att på någon omväg pensionera dem, så att de måtte stadna qvar, tills den sjelf hunnit fullända sitt verk här hemma. Genom de dystra moln, som förmörka den tyska horisonten på alla håll, kar den nya handelstraktaten emellan Preussen och Hannover oförmodadt skimrat ned som en tröstande solglimt, men blott som en sådan, för att lika hastigt återförsänka oss i den förra skymningen. De begge motsatta systemerna, handelsfriheten och skyddstullarne, hafva alltsedan är 11848 inom Preussen väckt häftigt emot hvarlandra kämpande partier. Den år 1818 stiftade preussiska tullföreningen hvilade, som bekant är, på handelsfrihet: tullsatsen bestämdes till 10 proc. af varuvärdet för hvar industrigren, som hunnit utveckla sig nog för att stå på sjelfständig grund och uthålla täflan med utländningen. Ett sådant system pasIsade för näringsfriheten och framkallade ock en stor näringsflit. Sedan likväl en mängd fabriker uppstått, och produkten öfversteg konsumtionen, begynte de ropa på högre införselstull: de hade nemligen kastat sig på näringsgrenar, i hvilka täflan med utlandet befanns omöjlig. I synnerhet var detta händelisen med bomullsväfverierna, hvari England är så öfverlägset genom sina kapitaler, sin ma: chinkraft, sin lätta tillgång på råämne, sina . kolonier och handelsförbindelser. Denna olik: het skulle nu jemnas genom skyddstullar Ägarne till jerngrufvor och jernbruk begärd äfven skyddstull, och snart instämde alla an. dra näringsidkare i samma fordran, hvarvic det van!iga skälet anfördes: att arbetslönern: skulle härigenom stanna inom landet. Konsu: menterna skulle, kort sagdt, skattläggas till pro. ducenternas beqvämlighet. Hade saken gåt igenom efter de sistnämndes anspråk, så skulle ivi återkommit till Fredrik TI:s prohibitivsy stem. Men Preussens financierer, med de iskarpsynte ministern Mästen i spetsen, insåg ganska väl att de höga skyddstullarne skull flytta landets välstånd tillbaka i stället fö fram, att de skulle medtaga krafterna, insöfv . näringsfliten i tröghet, och icke tjena der egentliga arbetaren till något gagn, utan blot I rikta fabrikanten på den köpande allmänhe tens bekostnad. Så länge Mästen lefde vor anfallen mot Tullföreningens grundsatser få finga; men efter hans död råkade handelsfri hetssystemet i vackling och tillbakaskridande De sydtyska staterna Wärtemberg och Ba den, och efteråt äfven vårt nordligare nabo land Sachsen, fordrade alltmer och mer en träget högre tull; men med undantag af ce ,Joch annan mindre eftergift, vidhöll Preusse handelsfrheten, ända till 1845. Det året höj des tullföreningens taxa för många varor, lik väl på långt när icke så högt, som prohibti sterna fordrade. Preussen måste fästa afseend på sina sjöstäder, hvilka oupphörligt yrkad Ipå handelsfribet, på billigare Jernpriser, billi gare skeppsbyggeri och uppstimde den bittra ste klagan öfver de redan medgirua tullförhöj ningarne. Emellertid hade prohibitisterna n en gång vunnit öfvertaget och fabrikantföre ningarne voro mäktiga och vaksamma. (Forts. ers BE DATOR vi et eoe ht 5 vd AJ .) Med dagens utländska post hafva vi erhål tllit tidningar från Berlin, Stettin och Köln a r