Aftonbladet – 15 oktober 1851, sida 2

aktiska tillämpning alla våra politiska och ly ;ciala förhållanden bero. el term LITTERATUR, n Vera eller Trohetens prof. Novell grundad ! på tilldragelserna vid revolutionen i Petersburg är 1825, af Pilgrimen. Stockk holm. S. Magnus förlag. I Svag till karakteren och utan öfverlägsen; et på förståndets vägnar, var furst Trubitskoy kväl en bland de mest inflytelserika delta-Y arne i den revolution. som ville göra Nikoi ryska thronen stridig, och uppsätta antinen den äldre brodren Konstantin, eller någon f de gamla familjernas ätteläggar på thronen. ör detta inflytande hade han att tacka sinal tora rikedomar och sin börd, om hvilkenn an med stolthet berömde sig, att den var äldre h n det Romanoffska husets. Inför de äldsta? ojarfamiljerna synes neml. det regerande kejarhuset ännu ganska ungt, och den ryska äd-;; ng torde gifvas, som skulle anse en förbinf else emellan Nikolai och hans egen familj t: åsom en mesalliance, n. b,. för den sistvämnda. — Revolutionen, som ej hade den ; ninsta rot eller anklang hvarken hos folk-l, nassan eller hos den gemene soldaten, utföll åsom alla känna 7). Dess offer blef naturligtvis Trubitskoy och ans medsammansvurne. Förgäfves sökte den örre med tårar och knäfall och ett fegt förådande af sina olyckskamrater beveka kejsaen; förgäfves sökte hans ädla maka att geom kejsarinnan utverka honom nåd. Sibeien blef Trubitskoys, såsom många andras, lom. — Det var då, som den i historien ganka sällsyfta händelsen inträffade, att en maka fsäger sig sina rikedomar och alla beqvämigheter, sin rang och sitt — namn, för att den svåraste af all landsflykt följa en man, som hon aldrig älskat. Endast få perioder f historien kuana förete ett sådant drag af sträng pligtkänsla. Furstinnan Trubitskoy, nu kallad: Wera Petrownar, följde sin man ill en af Siberiens grufvor, lefde der vid hans sida i åtta år och födde åt honom fem barn (masarhe voro förut barnlösa). Efter de åtta årens förlopp transporterades den ur mensklighetens annaler utstrukna familjen, betecknad med nummer, till en obebodd vrå i östliga Siberien. Den utvidgning i frihet de härigenom vunno, var ganska dyrköpt, ty de skulle härl: senom eget arbete aftvinga jorden sitt lifsuppehälle. Efter tjugusju år påfunnos de här, till det yttre liknande en fattig rysk bondfamilj, utaf en tysk naturforskare, Reichthal, som i sin dagbok härom yttrar följande: Evigt oförgätlig blir mig denna sommarqväll, då jag, i sällskap med en ung grefve Bertholin, under en vandring i trakten af staden Irkusk i Siberien, erhöll inträde uti denna anspräkslösa hydda, inom hvilken en perla af oskattbart värde förvarades; det var här hon lefde denna maka och mor, som, född och uppfödd i de mest prunkande palatser, nu gömd för verlden som en ringa bondhustru, sällan blickade tillbaka på det förflutna, men så mycket oftare upp till den verld, frän hvilken hon hemtat den öfvernaturliga styrka, som ligger i en mängärig försakelse. Den kroppsliga skönheten är försvunnen, men i hennes ögon afspeglar sig ännu den ädlaste, renaste själ, com nägonsin inneslutits i ett jordiskt omhölje. Öfver konungar, hvilka, genom sina segrar på slagfälten, framkallat oräkneliga tärar och slitit de ömaste band, uppresas minnesstoder; häfderna förvara deras namn, skalderna besjunga deras bragder, under det att den sublima men lidande dygden, som öfver sitt eget hjerta vunnit den skönaste seger, försmäktar, i en aflägsen vrå af verlden, i nöd och elände. Gud vare pris! För det närvarande äro genom barnens, i synnerbet den äldste sonens, arbetsflit, de oundvikligaste behofven afnjelpta, men hyddan de bebo är icke deras egen, och deras torftiga bröd en motsats till de läckerheter, som uppdukas på de rikes, mäktiges och högt uppsattes bord. Döttrarna, klädda som bondflickorna i Siberien, bära korta mörkröda yllekjortlar öfver ett slags pan: talonger, förfärdigade af renhudar; de tjocka, rika härflätorna föllo orezelmessigt kring skuldrorna, och ärmarne äro uppvikna ända till armbägen, då den hvita, väl formade armen lemnas alldeles obetäckt. Det var vackert att se, huru de med den på en gäng vördnadsfullaste och ömaste uppmärksamhet följde föräldrarne. Ehuru arm på jordiskt gods, är dock den byrda kojan rik på kärlek. I ett af de der befintliga tvenne rummen hvilade vi öfver natten, och med nästa morgonsol togo vi eti evigt farväl af den landsförvista familjen, det intres santaste och lärorikaste vi upptäckte under hela vå resa. Nägra minuter före värt afsked bad Wera on ett enskildt samtal med unge Bertholin: Vill pi se amuletten, som skyddat oss i mängen fara? frågade hon smäleende, ehuru den tvenne gänger stätt på (spel. Ja, svarade han eldigt. Hon vinkade til j5ig sin son Paul, undanvek linnet och visade ettkrucifix af guld, fästadt vid ett svart band. Detta dyrIbara smycke är en gäåfva af er mor, till mig, i ett laf de svåraste skiftena i mitt life. Bertholin tog krusifixet och förde det till sina läppar, och jag tyckte mig varsna att en tär föll på detsamma. I Uppå denna historiska grund är ofvannämde novell byggd. Ämnet har varit rikt och hade kunnat bättre behandlas än som här ) Huru massan bedömde de politiska förhållanden? I synes af svaret: Vi mena med Constitution stor 1 fursten Constantins gemiäls.